julhysteri del 1
Idag ekade verkligen kylen. Den har egentligen gjort det länge nu, men just idag var det katastrof. Tänkte att det är ju lugnt, kan vara ganska trivsamt att handla en söndagsförmiddag.
Vad jag inte tänkte på var att det dels är Fars Dag, och dels att vi har kommit alldeles för nära inpå jul. Även om det känns bra långt borta så är omvärlden duktig på att påminna oss om att det är nära nu, och att vi MÅSTE handla det ena och det andra för att vi verkligen inte kan vara utan det.
Att handla gick dock ganska smärtfritt, vi plöjde fram målmedvetet och ignorerade totalt alla tomtar, mossor och matchande gardiner och bordslöpare. Handlade det vi skulle, ut till bilen o lassade in allt, lämnade vagnen och gick tillbaka till bilen.
Det var egentligen DÅ allt började. En tant i en opel hade spanat in mig redan när jag lämnade kundvagnen och ställde sig på ett sånt sätt att ingen kunde missförstå att det var min plats hon ville åt. Jag suckade och började backa ut från min ruta, då han i Forden snett bakom med sin ilskna fru bredvid också backade, men var tvungen att stanna då han såg att jag var där. Hade han bara åkt tilbaka till sin plats och låtit mig ratta runt så hade det varit över på en pisskvart. Men ICKE. Han stod kvar och gestikulerade att jag skulle åka. Det hade jag lätt kunnat göra om det inte vore för opel-tanten som barrikerade hela min flyktväg. Jag hade förstått att hon inte flyttade på sig om hon hade haft en hel karavan med bilar bakom sig, men det fanns inte EN ENDA. Likförbannat kan kärringen inte lägga i backen och backa en halvmeter för att släppa ut mig så hon kunde få sin plats, nejnej. Vad vet jag, hon kanske hade förföljelsemani och trodde det var 20 stycken efter henne..
Det slutade med att jag snällt fick baxa mig ut mellan de två stackars sönderstressade människorna. Fast på MITT sätt..... Köra JÄTTEFORT mot opelkärringen, stanna JÄTTENÄRA. Sen backa JÄTTEFORT mot fordgubben med ilskna frun, stanna JÄTTENÄRA. Sen åkte jag därifrån leende med deras förskräckta blickar på näthinnan....
Men det är ju samma sak varje år! Från mitten av november tills nån gång efter mellandagsrean är det som att folks hjärnor slutar funka.
Vad jag inte tänkte på var att det dels är Fars Dag, och dels att vi har kommit alldeles för nära inpå jul. Även om det känns bra långt borta så är omvärlden duktig på att påminna oss om att det är nära nu, och att vi MÅSTE handla det ena och det andra för att vi verkligen inte kan vara utan det.
Att handla gick dock ganska smärtfritt, vi plöjde fram målmedvetet och ignorerade totalt alla tomtar, mossor och matchande gardiner och bordslöpare. Handlade det vi skulle, ut till bilen o lassade in allt, lämnade vagnen och gick tillbaka till bilen.
Det var egentligen DÅ allt började. En tant i en opel hade spanat in mig redan när jag lämnade kundvagnen och ställde sig på ett sånt sätt att ingen kunde missförstå att det var min plats hon ville åt. Jag suckade och började backa ut från min ruta, då han i Forden snett bakom med sin ilskna fru bredvid också backade, men var tvungen att stanna då han såg att jag var där. Hade han bara åkt tilbaka till sin plats och låtit mig ratta runt så hade det varit över på en pisskvart. Men ICKE. Han stod kvar och gestikulerade att jag skulle åka. Det hade jag lätt kunnat göra om det inte vore för opel-tanten som barrikerade hela min flyktväg. Jag hade förstått att hon inte flyttade på sig om hon hade haft en hel karavan med bilar bakom sig, men det fanns inte EN ENDA. Likförbannat kan kärringen inte lägga i backen och backa en halvmeter för att släppa ut mig så hon kunde få sin plats, nejnej. Vad vet jag, hon kanske hade förföljelsemani och trodde det var 20 stycken efter henne..
Det slutade med att jag snällt fick baxa mig ut mellan de två stackars sönderstressade människorna. Fast på MITT sätt..... Köra JÄTTEFORT mot opelkärringen, stanna JÄTTENÄRA. Sen backa JÄTTEFORT mot fordgubben med ilskna frun, stanna JÄTTENÄRA. Sen åkte jag därifrån leende med deras förskräckta blickar på näthinnan....
Men det är ju samma sak varje år! Från mitten av november tills nån gång efter mellandagsrean är det som att folks hjärnor slutar funka.
love is trouble
Flicka träffar pojke, känslor föds. Pojke är lite sval, men intresserad. Flickan trånar efter honom, hon vill genast så mycket mer, men vågar inte riktigt säga det rakt ut. Till sist säger pojke att det inte är en så bra idé att träffas mer, att han inte är redo för något förhållande. Flickan håller med, det är nog det mest förnuftiga just nu. Hon saknar pojken, fast mest i smyg.
Flickan träffar ny pojke, söt o rar o trevlig på alla sätt. Han vill träffas, han vill hitta på saker, han vill, han vill... Ju mer han vill desto mer känner sig flickan kvävd av hans blotta närvaro. Till slut säger flickan att det inte är någon bra idé att träffas mer, att hon inte är redo för något förhållande just nu. Pojken säger att han förstår. Han håller med. Sedan går han hem och saknar flickan, fast mest i smyg...
varför är det som om man anstränger sig för att lida? Varför kan det inte bara få vara bra, varför kan man inte bara suga åt sig av uppmärksamheten när man väl får den?
Det är som om man väljer att ta sikte på sånt man vet att man aldrig kan få. Skulle man sedan lyckas få det kan jag ge mig på att man slänger iväg det igen för att det visade sig inte vara så intressant som det verkade.
Det kanske är så man funkar när man egentligen inte är redo att kasta sig in i något allvarligt, jag vet inte...
Flickan träffar ny pojke, söt o rar o trevlig på alla sätt. Han vill träffas, han vill hitta på saker, han vill, han vill... Ju mer han vill desto mer känner sig flickan kvävd av hans blotta närvaro. Till slut säger flickan att det inte är någon bra idé att träffas mer, att hon inte är redo för något förhållande just nu. Pojken säger att han förstår. Han håller med. Sedan går han hem och saknar flickan, fast mest i smyg...
varför är det som om man anstränger sig för att lida? Varför kan det inte bara få vara bra, varför kan man inte bara suga åt sig av uppmärksamheten när man väl får den?
Det är som om man väljer att ta sikte på sånt man vet att man aldrig kan få. Skulle man sedan lyckas få det kan jag ge mig på att man slänger iväg det igen för att det visade sig inte vara så intressant som det verkade.
Det kanske är så man funkar när man egentligen inte är redo att kasta sig in i något allvarligt, jag vet inte...
Everything I learn
I seem to learn it through pain
Oh, love is trouble
I seem to learn it through pain
Oh, love is trouble
