vardag
Vintern kommer... Inneskor, uteskor, gympaskor... Stövlar, mössa, fuskpolo, overall..
Skjutsa hämta lämna, Städa Tvätta Diska Damma. Har du duschat idag? Måste vara hel och ren. Inte svära, sitta stilla, tugga ur munnen, vara snäll, hjälpa till.
Jobba jobba, tjäna pengar. Utgifter, utgifter, alltid mer än inkomst. Måste fixa den här månaden oxå, ta en i taget. Håll skenet uppe. Allt är fint, det går bra, jag är stark.
Jag är den gode, den onde, den snälla, den dumma, den glada, den arga, den kvinnliga, den manliga.
Måste fixa det. Ingen annan gör det i mitt ställe. Inte bryta ihop. Inte låta demonerna ta över. Håll ut, var stark.
De är det jag lever för, det sista jag har kvar. Måste göra det för dom.
Tanken med att sluta tänka
Jag måste tänka om helt o hållet. Helst inte tänka alls vore väl det bästa som det känns just nu.
Jag har ett icke-liv och i det ingår en icke-fritid. Simpelt.
Det finns alldeles för mycket tid i mitt icke-liv att lägga ner på ändlösa grubblerier om andras liv och fritid. Hade jag något att sysselsätta min lilla hjärna med så skulle den inte behöva anstränga sig så hårt med alla dessa spekulationer hit o dit, funderingar till höger o vänster om än det ena och än det andra.
Det mest förnuftiga att göra just nu är att helt lägga ner tankeverksamheten vad gäller honom och koncentrera mig på att hitta en fritidssysselsättning till mig själv, något att göra kontinuerligt. All övrig tid och hjärnaktivitet går till mig själv och barnen.
Det är oss det handlar om nu. Om vi inte funkar tillsammans själva så kommer vi aldrig att funka tillsammans med någon annan. Nu funkar vi, det gör vi, men vi måste ändå hitta vår rytm, vår livstakt.
Jag säger inte att det är vad jag kommer att göra, bara att det vore mest förnuftigt.
Tanken med att sluta tänka är också att om jag hittar nåt att pyssla med så kommer det ingå i konceptet "jag". Då är risken inte lika stor att jag återigen blir en del i konceptet någon annan. För blir jag det och det tar slut så står jag där med mitt icke-liv och min icke-fritid. Igen.
Tillbaka på ruta ett.
(haha! "Tanken med att sluta tänka"?! Så kan man ju inte säga!)
Jag väljer dock att vara hoppfull. Inte just nu, för nu tänker jag bara deppa över min nyfödda självinsikt. Men imorgon, när det har lagt sig så kommer hoppet åter.
Då kommer jag att lyssna på Josefins visdomsord och tro på det allra bästa.
Jag kommer att göra allt vad jag kan för att inte vara den efterhängsna, hon som skrämmer snarare än attraherar. Jag ska vara alldeles lagom påflugen och jobbig. Jag ska vara den man plötsligt känner en längtan efter.
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA hur ska det gå till??
