katt...
Föreställ dig:
En katt, denna graciösa smidiga varelse, landar alltid på alla fyra tassar, no matter what. Smyger obemärkt fram, väntar timtals för the right moment, innan hon fångar sitt byte. Bär stolt sin svans högt, låter sig inte nedlåtas att komma till dig bara för att DU vill det.
Sudda nu ut den bilden. Föreställ dig ett mysmongo personifierat (kattifierat). En ganska klumpig, men ändock söt, krabat som inte skulle överleva många dagar i det vilda vid den första anblicken. Det är min katt det.
Fåtöljen: På ryggstödet ligger en filt. På filten ligger ett reklamblad, av sånt där halkigt papper. Storleken är ungefär ett A4. Katten spanar in, bestämmer sig för att vila en sväng. Hoppar upp på reklambladet, gör allt för att inte ta mer plats än just ett A4. Lyckas ganska bra, kurar ihop sig och ser ganska mysig, men lite dum, ut. Somnar lite för djupt.. Slappnar av lite för mycket... Reklambladet börjar glida ner... Allt går så sakta, men tillräckligt fort för att katten inte ska hinna reagera innan det är för sent. Vaknar nåntsans mitt i fallet mot golvet, sprattlar febrilt för att komma på rätt köl, men misslyckas totalt och hamnar på sidan innan hon snabbt kan resa sig, skaka på sig och se riktigt dum ut. Riktigt dum. Det kan ju också haft att göra med att hennes matte skrattade så hysteriskt att hon nästan tappade andan...
En katt, denna graciösa smidiga varelse, landar alltid på alla fyra tassar, no matter what. Smyger obemärkt fram, väntar timtals för the right moment, innan hon fångar sitt byte. Bär stolt sin svans högt, låter sig inte nedlåtas att komma till dig bara för att DU vill det.
Sudda nu ut den bilden. Föreställ dig ett mysmongo personifierat (kattifierat). En ganska klumpig, men ändock söt, krabat som inte skulle överleva många dagar i det vilda vid den första anblicken. Det är min katt det.
Fåtöljen: På ryggstödet ligger en filt. På filten ligger ett reklamblad, av sånt där halkigt papper. Storleken är ungefär ett A4. Katten spanar in, bestämmer sig för att vila en sväng. Hoppar upp på reklambladet, gör allt för att inte ta mer plats än just ett A4. Lyckas ganska bra, kurar ihop sig och ser ganska mysig, men lite dum, ut. Somnar lite för djupt.. Slappnar av lite för mycket... Reklambladet börjar glida ner... Allt går så sakta, men tillräckligt fort för att katten inte ska hinna reagera innan det är för sent. Vaknar nåntsans mitt i fallet mot golvet, sprattlar febrilt för att komma på rätt köl, men misslyckas totalt och hamnar på sidan innan hon snabbt kan resa sig, skaka på sig och se riktigt dum ut. Riktigt dum. Det kan ju också haft att göra med att hennes matte skrattade så hysteriskt att hon nästan tappade andan...
all smiles and sunshine....
Nej, det är det inte, för då skulle jag inte ha något att skriva om. Det är väl lite så vi funkar i allmänhet, att vi pratar gärna om allt som är fel, knas, dumt, irriterande. När allt är bra håller vi tyst. Knasig är hon, människan.
Måste flytta.. Jajemen, för nu ska det byggas sågverk, jodå. För kommunen växer så det knakar, och kommunens framfart går före odlingsmarker, betesmarker, gamla ekbackar och gårdar med anor hundratals år bak i tiden. Jämna husen med marken, riv upp ekarna och bygg nytt bara.
Fråga inte mig vad det var som hände när ni står och river er i huvudet och undrar vad det var som hände egentligen, när ni inser att vi måste importera spannmål.
Till saken: Flytta. Vart? Vet inte, det är svårt att se möjligheter när man har skygglapparna på. För det har jag, och jag får inte av mig dom hur jag än sliter.
Kollar man på dom ekonomiska möjligheterna så är det hyresrätt som gäller. Hyreshus.... Jag ryser vid blotta tanken. Dåligt rys.
Det är klart, vet man att det bara är en tillfällig lösning så går det ju an. Om man har siktet inställt framåt och kämpar mot något bättre, något eget, då kan man stå ut med det en period. Tillsammans eller ensam.. Tillsammans är bra..
Men tills dess då, bo kvar i den här skitkommunen eller byta kommun? För barnens del spelar det nog inte så stor roll just nu om de får byta skola/dagis, de är väldigt anpassningsbara. Vilken kommun skulle det vara då? Till Finspångs, för att komma närmare barnvakts-hjälp? Ha! Vilken framtid...
Bättre att hitta ett dagjobb så jag inte behöver ta hjälp från någon, då kan jag flytta vart jag vill. ... Eller, ja.. där jobbet finns. Och det finns säkert där jag vill att det ska finnas. Vill man så kan man. Men det är upp till en själv, ingen annan gör det åt en.
Måste flytta.. Jajemen, för nu ska det byggas sågverk, jodå. För kommunen växer så det knakar, och kommunens framfart går före odlingsmarker, betesmarker, gamla ekbackar och gårdar med anor hundratals år bak i tiden. Jämna husen med marken, riv upp ekarna och bygg nytt bara.
Fråga inte mig vad det var som hände när ni står och river er i huvudet och undrar vad det var som hände egentligen, när ni inser att vi måste importera spannmål.
Till saken: Flytta. Vart? Vet inte, det är svårt att se möjligheter när man har skygglapparna på. För det har jag, och jag får inte av mig dom hur jag än sliter.
Kollar man på dom ekonomiska möjligheterna så är det hyresrätt som gäller. Hyreshus.... Jag ryser vid blotta tanken. Dåligt rys.
Det är klart, vet man att det bara är en tillfällig lösning så går det ju an. Om man har siktet inställt framåt och kämpar mot något bättre, något eget, då kan man stå ut med det en period. Tillsammans eller ensam.. Tillsammans är bra..
Men tills dess då, bo kvar i den här skitkommunen eller byta kommun? För barnens del spelar det nog inte så stor roll just nu om de får byta skola/dagis, de är väldigt anpassningsbara. Vilken kommun skulle det vara då? Till Finspångs, för att komma närmare barnvakts-hjälp? Ha! Vilken framtid...
Bättre att hitta ett dagjobb så jag inte behöver ta hjälp från någon, då kan jag flytta vart jag vill. ... Eller, ja.. där jobbet finns. Och det finns säkert där jag vill att det ska finnas. Vill man så kan man. Men det är upp till en själv, ingen annan gör det åt en.
Det ska börjas i tid...
ibland funkar det liksom bara...
Livet alltså.
Just nu känns det bara fint.. Och det i sig är ju lite oroväckande, ungefär som lugnet före stormen, man undrar vad som är på gång... Har ingenting att klaga på: Jobbet funkar, barnens pappa har (för tillfället iallafall) ägnat en hel del tid åt barnen.
Kärleken... ja.. det får bli som det blir, inga krav och måsten, men det finns nån där ute.. Det gör det. Hur det än blir så blir det bra, det är jag säker på. Jag vet vad jag vill, sen är det bara att vänta och se vad som händer. Eller inte händer.
Ooh, nu kom jag på, jag har en sak att klaga på. Fast det är väldigt mitt fel. Väldigt bara mitt fel.... Jag har lärt mig den hårda vägen att man inte ska veva ner fönstren i bilen när det är kallt ute. För när man trycker på knappen, aah, då börjar motorn jobba för att få ner fönstret.. Aah, och när man slutar trycka för att fönstret har frusit fast, aah, då fortsätter motorn febrilt försöka få ner det frusna fönstret. Mmm.. och sen, när det fortfarande inte går, så säger det ungefär PANG så går kugghjulen eller vad det är, sönder. Sen finns det liksom inget som håller upp fönstret längre. Då är det bara att hoppas på att det förblir väldigt kallt tills man har fått lön och kan fixa det. ...Eller att sommaren kommer väldigt fort så man kan åka nervevat. Fast då är det ju risk för regn förstås.. Man kanske skulle bli bilmek.. Som det sett ut hittills skulle det inte sitta fel.
Nej, jag är inte helt säker på att det är så det gick till när det gick sönder, men det låter ju ganska logiskt.
Just nu känns det bara fint.. Och det i sig är ju lite oroväckande, ungefär som lugnet före stormen, man undrar vad som är på gång... Har ingenting att klaga på: Jobbet funkar, barnens pappa har (för tillfället iallafall) ägnat en hel del tid åt barnen.
Kärleken... ja.. det får bli som det blir, inga krav och måsten, men det finns nån där ute.. Det gör det. Hur det än blir så blir det bra, det är jag säker på. Jag vet vad jag vill, sen är det bara att vänta och se vad som händer. Eller inte händer.
Ooh, nu kom jag på, jag har en sak att klaga på. Fast det är väldigt mitt fel. Väldigt bara mitt fel.... Jag har lärt mig den hårda vägen att man inte ska veva ner fönstren i bilen när det är kallt ute. För när man trycker på knappen, aah, då börjar motorn jobba för att få ner fönstret.. Aah, och när man slutar trycka för att fönstret har frusit fast, aah, då fortsätter motorn febrilt försöka få ner det frusna fönstret. Mmm.. och sen, när det fortfarande inte går, så säger det ungefär PANG så går kugghjulen eller vad det är, sönder. Sen finns det liksom inget som håller upp fönstret längre. Då är det bara att hoppas på att det förblir väldigt kallt tills man har fått lön och kan fixa det. ...Eller att sommaren kommer väldigt fort så man kan åka nervevat. Fast då är det ju risk för regn förstås.. Man kanske skulle bli bilmek.. Som det sett ut hittills skulle det inte sitta fel.
Nej, jag är inte helt säker på att det är så det gick till när det gick sönder, men det låter ju ganska logiskt.
kul på kvällskvisten
Till att börja med måste man veta att jag är väldigt lättroad. Jag skrattar åt ungefär allt som ingen annan skrattar åt för att dom tycker att det mest är.. töntigt eller nåt.
Till saken hör nog också att jag har en och en halv öl skvalpande i kroppen. Japp, jag är lättpåverkad också! Eller billig i drift, tolka det hur du vill.
Skulle skicka ett röstklipp till Puman. Ljudet var väldigt enkelt - en ölburk som öppnades. Ni vet, det där himmelska ljudet.. nej, jag kan inte skriva det. (*klick* ,,ppppsssscccchhh, typ)
Det visade sig att burken hade haft en skumpig färd till datorn, vilket resulterade i att hela tangentbordet fick smaka...
Sen skulle jag lite ?smidigt? torka av tangentbordet med ärmen, vilket resulterade i att jag "esc"ade våran konversation, öppnade upp "windows live -vanliga frågor och svar", tryckte in caps lock (tydligen) och en herrans massa annat. I ett svep! (Hade jag ansträngt mig för att göra det hade jag aldrig lyckats..)
I samma veva kom katten, hoppade upp på tangentbordet, började slicka i sig fragmenten av öl som var kvar, och skickade ett kryptiskt meddelande till en random krake som fattade nada.. Kändes lite lamt att skylla på katten, men det var ju hon!!
aah, det måste nog upplevas för att man ska fatta det roliga.
Till saken hör nog också att jag har en och en halv öl skvalpande i kroppen. Japp, jag är lättpåverkad också! Eller billig i drift, tolka det hur du vill.
Skulle skicka ett röstklipp till Puman. Ljudet var väldigt enkelt - en ölburk som öppnades. Ni vet, det där himmelska ljudet.. nej, jag kan inte skriva det. (*klick* ,,ppppsssscccchhh, typ)
Det visade sig att burken hade haft en skumpig färd till datorn, vilket resulterade i att hela tangentbordet fick smaka...
Sen skulle jag lite ?smidigt? torka av tangentbordet med ärmen, vilket resulterade i att jag "esc"ade våran konversation, öppnade upp "windows live -vanliga frågor och svar", tryckte in caps lock (tydligen) och en herrans massa annat. I ett svep! (Hade jag ansträngt mig för att göra det hade jag aldrig lyckats..)
I samma veva kom katten, hoppade upp på tangentbordet, började slicka i sig fragmenten av öl som var kvar, och skickade ett kryptiskt meddelande till en random krake som fattade nada.. Kändes lite lamt att skylla på katten, men det var ju hon!!
aah, det måste nog upplevas för att man ska fatta det roliga.
Ääääh
Ibland känns det som att det kanske är dax att släpppa taget och gå vidare.
Sen, ibland, faktiskt för det mesta, så är alla såna tankar borta, allt är solklart. Det kommer bli han o jag, men det kan få behöva ta tid. Och det får ta den tid det tar, det vore det värt, jag är säker på det. Slår man upp "Karins definition på perfekt pojkvän" i ordlistan så sitter det en bild på honom där, jag lovar...
Men vad är det som gör att det inte är sådär solklart emellanåt då?
Förut var det så mycket, och nu är det så... inte mycket. Bara känns som att det är jag som är alldeles för mycket -ungefär som vanligt med andra ord.
Vad är det som gör att det blir så då? Innan jag kommer underfund med det så kommer jag göra om det gång efter gång... Och avverka folk på löpande band tills jag hamnar i precis samma sits som den jag just tagit mig ur, för att det är den typen av pojkar som står ut med den typen av flickor. Den typen av flicka jag inte vill vara, för att jag inte vill ha den typen av pojke.
Hej Onda Cirkel.
Måste det vara så då? Kan det inte finnas en liten chans att hitta/behålla nån jag vill ha som inte är sån, bara genom att vara den jag är nu?
Eller betyder det helt enkelt att jag ska hålla mig borta från pojkar tills jag utvecklats som människa och blivit den andra sortens flicka som får såna pojkar jag egentligen vill ha?
Men, när jag har blivit den sortens flicka, kommer jag då fortfarande vilja ha den sortens pojke? Antagligen inte, då kommer jag tråna efter något annat jag inte kan få.
Bara för att det är så. Ska vara så.
Sen, ibland, faktiskt för det mesta, så är alla såna tankar borta, allt är solklart. Det kommer bli han o jag, men det kan få behöva ta tid. Och det får ta den tid det tar, det vore det värt, jag är säker på det. Slår man upp "Karins definition på perfekt pojkvän" i ordlistan så sitter det en bild på honom där, jag lovar...
Men vad är det som gör att det inte är sådär solklart emellanåt då?
Förut var det så mycket, och nu är det så... inte mycket. Bara känns som att det är jag som är alldeles för mycket -ungefär som vanligt med andra ord.
Vad är det som gör att det blir så då? Innan jag kommer underfund med det så kommer jag göra om det gång efter gång... Och avverka folk på löpande band tills jag hamnar i precis samma sits som den jag just tagit mig ur, för att det är den typen av pojkar som står ut med den typen av flickor. Den typen av flicka jag inte vill vara, för att jag inte vill ha den typen av pojke.
Hej Onda Cirkel.
Måste det vara så då? Kan det inte finnas en liten chans att hitta/behålla nån jag vill ha som inte är sån, bara genom att vara den jag är nu?
Eller betyder det helt enkelt att jag ska hålla mig borta från pojkar tills jag utvecklats som människa och blivit den andra sortens flicka som får såna pojkar jag egentligen vill ha?
Men, när jag har blivit den sortens flicka, kommer jag då fortfarande vilja ha den sortens pojke? Antagligen inte, då kommer jag tråna efter något annat jag inte kan få.
Bara för att det är så. Ska vara så.
