poängen..
Jag tror att jag ville komma fram till någon slags poäng med mitt twister-uttalande. Den skulle vara något i stil med att vi vet ju alla hur det slutar -man ramlar omkull .
Och jag måste ta mig samman och komma fram till något vettigt innan jag har ramlat.
Det kan även vara så att jag bara ville vinna lite tid från städandet.
Men NU. NU sätter jag igång. Jovars.
Och jag måste ta mig samman och komma fram till något vettigt innan jag har ramlat.
Det kan även vara så att jag bara ville vinna lite tid från städandet.
Men NU. NU sätter jag igång. Jovars.
Fredag.
Hittade just en tandkrämsfläck på armen.. Det är inte första gången det händer, och det är inte första gången den inte kommer från mig, utan någons protes. Jag älskar mitt jobb.
Jahopp, fredag idag dårå. Sista dagen som ensamstående minsann. Tvåsamheten börjar imorgon. Känns sjukt och skönt och kul och trevligt och jätteläskigt. Men bra.
Mindre bra känns det att jobba hela helgen, men det genererar ju i ledighet i veckan, och DET är inte alls knasigt det.
Hoppar som en studsboll mellan ämnena och kommer på att jag har fan ingen aning om vart jag står, rent politiskt. För det måste man ju, eller hur? Iallafall om man ska ha rätt att gnälla, tycka och tänka på samhälle, världen och så vidare, då måste man ju veta vad man tycker, och ha gjort sitt yttersta (iallafall röstat) för att påverka och förändra.
Jag föreställer mig själv och mina politiska åsikter som ett parti Twister, ni vet, det där spelet med färggranna pluttar som man ska placera diverse kroppsdelar på.
Höger fot på blått, vänster hand på röd, höger armbåge på grön... Splittrad helt enkelt. Rösta måste man ju, tycker jag, om man ska ha någon rätt att klaga sen..
Skulle vilja dela upp min röst i procent och sprida procenten över de partier jag hittar något jag tycker är bra med.
Nu till verkligheten. Städa. Sätt fart. Nu.
NU!!
Jahopp, fredag idag dårå. Sista dagen som ensamstående minsann. Tvåsamheten börjar imorgon. Känns sjukt och skönt och kul och trevligt och jätteläskigt. Men bra.
Mindre bra känns det att jobba hela helgen, men det genererar ju i ledighet i veckan, och DET är inte alls knasigt det.
Hoppar som en studsboll mellan ämnena och kommer på att jag har fan ingen aning om vart jag står, rent politiskt. För det måste man ju, eller hur? Iallafall om man ska ha rätt att gnälla, tycka och tänka på samhälle, världen och så vidare, då måste man ju veta vad man tycker, och ha gjort sitt yttersta (iallafall röstat) för att påverka och förändra.
Jag föreställer mig själv och mina politiska åsikter som ett parti Twister, ni vet, det där spelet med färggranna pluttar som man ska placera diverse kroppsdelar på.
Höger fot på blått, vänster hand på röd, höger armbåge på grön... Splittrad helt enkelt. Rösta måste man ju, tycker jag, om man ska ha någon rätt att klaga sen..
Skulle vilja dela upp min röst i procent och sprida procenten över de partier jag hittar något jag tycker är bra med.
Nu till verkligheten. Städa. Sätt fart. Nu.
NU!!
Den kulturella ådran har fått sitt.
Tog med barnen på teater i eftermiddags. Det hela utspelade sig i Rejmyre Folkets Hus, och redan när jag hade parkerat och klev ur bilen slungades jag 20 år bakåt i tiden.
Jag landade mitt i ett hav av valborgsfirande med tillhörande revyer, första majtåg under ledning av byns musikkår och lukten av vår i luften. Det fortsatte till sjökortsläsarkurser jag var tvungen att följa med på, då mamma inte hade någon barnvakt till mig, till bio- och teaterföreställningar, till julgransplundringar bland alla dessa barn.
Parketten såg likadan ut idag som den gjorde då, sliten av alla dessa dansande fötter, stora som små. Raderna med de röda fåtöljerna i plysch stod precis som de gjorde då. Tillochmed lukten var densamma. En lite unken, svettig men ändå trivsamt charmig lukt som genomsyrar stor del av min barndom.
Jag tänker tillbaka och slås av hur mycket mer liv det var när jag var liten. Eller så var det bara så att jag var mer delaktig på den tiden, jag vet inte.
Till och med den vithåriga farbrorn i kassan (som jag inte kommer ihåg namnet på) var densamma som då. En eldsjäl som vägrar ge upp. Så även Robban Zetterberg som nu, som då, brinner för vad han gör.
Teatern ja. Tre gycklare som skickligt återberättade Mästerkatten i stövlar med, förutom kläderna, en svart matta som enda rekvisita.
Jag tror att båda barnen tyckte det var bra, och hängde med i handlingen. Jag vet inget annat än TVn som annars får Albin att sitta stilla nästan en timme i sträck..
Jag landade mitt i ett hav av valborgsfirande med tillhörande revyer, första majtåg under ledning av byns musikkår och lukten av vår i luften. Det fortsatte till sjökortsläsarkurser jag var tvungen att följa med på, då mamma inte hade någon barnvakt till mig, till bio- och teaterföreställningar, till julgransplundringar bland alla dessa barn.
Parketten såg likadan ut idag som den gjorde då, sliten av alla dessa dansande fötter, stora som små. Raderna med de röda fåtöljerna i plysch stod precis som de gjorde då. Tillochmed lukten var densamma. En lite unken, svettig men ändå trivsamt charmig lukt som genomsyrar stor del av min barndom.
Jag tänker tillbaka och slås av hur mycket mer liv det var när jag var liten. Eller så var det bara så att jag var mer delaktig på den tiden, jag vet inte.
Till och med den vithåriga farbrorn i kassan (som jag inte kommer ihåg namnet på) var densamma som då. En eldsjäl som vägrar ge upp. Så även Robban Zetterberg som nu, som då, brinner för vad han gör.
Teatern ja. Tre gycklare som skickligt återberättade Mästerkatten i stövlar med, förutom kläderna, en svart matta som enda rekvisita.
Jag tror att båda barnen tyckte det var bra, och hängde med i handlingen. Jag vet inget annat än TVn som annars får Albin att sitta stilla nästan en timme i sträck..
Dumsnåla jag
Har just fått dagens bokpaket:
Johan Norbergs När människan skapade världen och Jenna Jamesons självbiografi Att älska som en porrstjärna -en sedelärande berättelse.
Frågan är vad jag tänkte med när jag beställde dessa 544 och 600 sidor långa böcker i POCKETFORMAT. Reflekterade jag ens över att jag gjorde det? Antagligen inte.
I övrigt letar jag hårsnoddar idag. De är lika borta som alla tändare, och kommer att komma fram samtidigt allihopa, så är det alltid. Med både tändare och snoddar.
Men sluta klaga! Klipp av håret och sluta röka så är problemet borta!
Ja, eller skaffa snören, sådär som småbarnen har till sina vantar.
Johan Norbergs När människan skapade världen och Jenna Jamesons självbiografi Att älska som en porrstjärna -en sedelärande berättelse.
Frågan är vad jag tänkte med när jag beställde dessa 544 och 600 sidor långa böcker i POCKETFORMAT. Reflekterade jag ens över att jag gjorde det? Antagligen inte.
I övrigt letar jag hårsnoddar idag. De är lika borta som alla tändare, och kommer att komma fram samtidigt allihopa, så är det alltid. Med både tändare och snoddar.
Men sluta klaga! Klipp av håret och sluta röka så är problemet borta!
Ja, eller skaffa snören, sådär som småbarnen har till sina vantar.
Kiss och bajs
Lillebror -Jag är bajsnödig!
Storasyster -Man säger inte så! Man säger "Jag måste gå på toa". Det är artigare.
Lillebror - Jag måste gå på toa och bajsa.
Storasyster -Men du får inte säga VAD du ska göra på toan! Bara ATT du ska dit.
Lillebror -Jag går på toaletten. Jag ska inte kissa.
Storasyster -Man säger inte så! Man säger "Jag måste gå på toa". Det är artigare.
Lillebror - Jag måste gå på toa och bajsa.
Storasyster -Men du får inte säga VAD du ska göra på toan! Bara ATT du ska dit.
Lillebror -Jag går på toaletten. Jag ska inte kissa.
LAS
590 dagar är avverkade. 131 dagar kvar.
131 dagar till fast anställning.
Vill jag det då? Vet inte.
Klart, vem fan vill inte ha koll på framtiden, men är det just DET jag vill? Jag har hittills låtit 590 dagar passera förbi utan närmare eftertanke, vad händer om ytterligare 590 dagar?
590 dagar... swooosch..
131 dagar till fast anställning.
Vill jag det då? Vet inte.
Klart, vem fan vill inte ha koll på framtiden, men är det just DET jag vill? Jag har hittills låtit 590 dagar passera förbi utan närmare eftertanke, vad händer om ytterligare 590 dagar?
590 dagar... swooosch..
fotografering och metalkakor
Lämnade Albin till dagis imorse, omfotografering idag, det förra fotot blev inte bra.
- Varför det, satt vi inte stilla?
- Jo, det gjorde ni nog, men det var något om att det blev för ljust på bilden.
- Han sa inte att vi skulle säga omelett, han sa nåt annat!!
- Jasså, ja det är ju lite olika det där.
Sedan försöker jag mig på en dialog om hur man på engelska säger "cheese" som betyder ost, men ger ett aniktsuttryck som om man ler.
Den misslyckas totalt, som med de flesta konversationer med den mannen. En kort mening, sen har han slutat lyssna.
Syster bestämmer sig för att vara hemma när jag lämnar lillebror. Hon är ju faktiskt stor nu, säger hon och styrker uttalandet med att ställa sig bredbent med armarna i kors, vägande på ena höften och himla med ögonen.
När jag kommer hem igen krossas bilden jag hade byggt upp, av mig, boken, soffan och lugnet:
Tove rensar bland filmerna i hyllan, upprörd som få.
- Jag blir tokig här, man hittar ju inte det man ska, allt är så rörigt, men nu lägger jag filmerna i rätt fodral och ställer dom i ordning i hyllan. Det är Albin som håller på hela tiden, och jag blir galen på honom. Du får säga åt honom att jag har gjort iordning här, så han skärper sig!
Efter att ha konstaterat att hon andas (vilket var svårt att tro, då hon gjorde ovanstående uttalande i ett enda andetag) så slås jag av tanke att det är ganska skönt att höstlovet inte är mer än en vecka..
Senare kom jag på den briljanta idén att baka småkakor...
Det slutade med en plåt svartbrända kolklumpar. Jag kommer aldrig bli en bullmorsa, det är bara att ge upp den tanken...
Förklarade för barnen att det är Death Metal-kakor, skithäftigt att äta såna. De trodde inte på mig..
Misstänker ytterligare framtida fakturor från diverse psykologer....
- Varför det, satt vi inte stilla?
- Jo, det gjorde ni nog, men det var något om att det blev för ljust på bilden.
- Han sa inte att vi skulle säga omelett, han sa nåt annat!!
- Jasså, ja det är ju lite olika det där.
Sedan försöker jag mig på en dialog om hur man på engelska säger "cheese" som betyder ost, men ger ett aniktsuttryck som om man ler.
Den misslyckas totalt, som med de flesta konversationer med den mannen. En kort mening, sen har han slutat lyssna.
Syster bestämmer sig för att vara hemma när jag lämnar lillebror. Hon är ju faktiskt stor nu, säger hon och styrker uttalandet med att ställa sig bredbent med armarna i kors, vägande på ena höften och himla med ögonen.
När jag kommer hem igen krossas bilden jag hade byggt upp, av mig, boken, soffan och lugnet:
Tove rensar bland filmerna i hyllan, upprörd som få.
- Jag blir tokig här, man hittar ju inte det man ska, allt är så rörigt, men nu lägger jag filmerna i rätt fodral och ställer dom i ordning i hyllan. Det är Albin som håller på hela tiden, och jag blir galen på honom. Du får säga åt honom att jag har gjort iordning här, så han skärper sig!
Efter att ha konstaterat att hon andas (vilket var svårt att tro, då hon gjorde ovanstående uttalande i ett enda andetag) så slås jag av tanke att det är ganska skönt att höstlovet inte är mer än en vecka..
Senare kom jag på den briljanta idén att baka småkakor...
Det slutade med en plåt svartbrända kolklumpar. Jag kommer aldrig bli en bullmorsa, det är bara att ge upp den tanken...
Förklarade för barnen att det är Death Metal-kakor, skithäftigt att äta såna. De trodde inte på mig..
Misstänker ytterligare framtida fakturor från diverse psykologer....
Bra Skitdag.
Dagen har varit toppen:
Tog med barnen och for till Millan och Hampus, de lekte och klarade sig bra på egen hand, medan vi kunde.. .. ptja.. dricka kaffe.. och lite mer kaffe.. Och prata och prata.
Skönt det!
Sen har dagen varit ganska skit.
Slag har placerats under bältet, i taffliga försök att väcka ett dåligt samvete som inte finns. Men någon slags intryck har det ju gjort iallafall, fast jag inte ville det. För att jag inte har någon anledning att ha det. För att det fan inte är mitt fel att saker är som de är. Jag tänker inte ens sträcka mig till att det är liiite mitt fel, för den vägen har du lagt helt på egen hand. Och det är helt upp till dig om du ska fortsätta på den, eller vända och ta en ny.
Tog med barnen och for till Millan och Hampus, de lekte och klarade sig bra på egen hand, medan vi kunde.. .. ptja.. dricka kaffe.. och lite mer kaffe.. Och prata och prata.
Skönt det!
Sen har dagen varit ganska skit.
Slag har placerats under bältet, i taffliga försök att väcka ett dåligt samvete som inte finns. Men någon slags intryck har det ju gjort iallafall, fast jag inte ville det. För att jag inte har någon anledning att ha det. För att det fan inte är mitt fel att saker är som de är. Jag tänker inte ens sträcka mig till att det är liiite mitt fel, för den vägen har du lagt helt på egen hand. Och det är helt upp till dig om du ska fortsätta på den, eller vända och ta en ny.
Tills döden skiljer oss åt....
Om vi skulle ta och ändra det till
"....Tills döden skiljer oss åt, såvida ingen av oss blir så dålig att den hamnar på ett äldreboende, och den andra så frisk att den inte kommer in på ett äldreboende, men är för sjuk för att ta hand om sin andra hälft" , så är vi ju lite närmare verkligheten.
För hamnar man där så får frun eller mannen stanna kvar hemma om den kan ta hand om sig själv, så är det. Förresten får man ju inte bo tillsammans på hemmet heller, hur många äldreboenden finns det med dubbelrum? Nej just det, inte många. Jag vet inget faktiskt.
Eller så kanske vi ska se det som något positivt, och vara glada för att det inte längre är salar med flera, för en själv, okända människor att dela med?
Vi kanske ska vara tacksamma rent av.
Sen fortsätter vi i tacksamhetens tecken och bockar inför staten som har bestämt att vi inte får välja själva att avsluta våra liv, om vi inte gör det helt på egen hand. Hjälp får vi bara att hållas vid liv.
Ett meningslöst liv med den äkta maken eller makan på ett boende och jag själv isolerad hemma utan livsgnista kvar. Ja, jag inser att det inte är så för de flesta, men det finns, och jag väljer att tala för dem.
"....Tills döden skiljer oss åt, såvida ingen av oss blir så dålig att den hamnar på ett äldreboende, och den andra så frisk att den inte kommer in på ett äldreboende, men är för sjuk för att ta hand om sin andra hälft" , så är vi ju lite närmare verkligheten.
För hamnar man där så får frun eller mannen stanna kvar hemma om den kan ta hand om sig själv, så är det. Förresten får man ju inte bo tillsammans på hemmet heller, hur många äldreboenden finns det med dubbelrum? Nej just det, inte många. Jag vet inget faktiskt.
Eller så kanske vi ska se det som något positivt, och vara glada för att det inte längre är salar med flera, för en själv, okända människor att dela med?
Vi kanske ska vara tacksamma rent av.
Sen fortsätter vi i tacksamhetens tecken och bockar inför staten som har bestämt att vi inte får välja själva att avsluta våra liv, om vi inte gör det helt på egen hand. Hjälp får vi bara att hållas vid liv.
Ett meningslöst liv med den äkta maken eller makan på ett boende och jag själv isolerad hemma utan livsgnista kvar. Ja, jag inser att det inte är så för de flesta, men det finns, och jag väljer att tala för dem.
vinterpjucken är på
Däckbytet gick inte helt som jag hade tänkt mig, för Matz följde inte manus. Kanske just för att vi inte har något, vår relation är lite friare än så.
Det började rätt, med att han visade var jag skulle sätta domkraften, sen domkraftade jag upp bilen och skruvade av och på hjulen.
-Men ska du inte ha handskar på dig?
-Varför det?
-Så att du inte blir smutsig.
-Nä, det är väl en del av det hela? Att bli skitig?
-Jag har ju inte sett det på det viset förut, men om du säger det så...
-Men Matz! Vilka ska vara var då? Fram och bak, vänster och höger?
-Det står väl på dom, du har väl märkt upp dom?
-Nej, det var väl knappast jag som bytte förra gången?
-Det är ju din bil! Vem annars var det som bytte då?
-Det var du. Hur vet jag nu om det kommer att spruta dubbar om mig eller inte?
-Det vet du inte. Inte förrän efteråt.
På vägen hem stannade jag vid en mack och köpte en fräääänch hot dog för att kompensera utebliven lunch och middag. För att göra en lång historia kort:
Mycket dressing - sprucket bröd - mörk bil - peta bort håret från ansiktet - köpa mjölk på konsum - HEMMA upptäcka dressing i håret. Som Den Där Mary, fast med vitlökslukt.
Det började rätt, med att han visade var jag skulle sätta domkraften, sen domkraftade jag upp bilen och skruvade av och på hjulen.
-Men ska du inte ha handskar på dig?
-Varför det?
-Så att du inte blir smutsig.
-Nä, det är väl en del av det hela? Att bli skitig?
-Jag har ju inte sett det på det viset förut, men om du säger det så...
-Men Matz! Vilka ska vara var då? Fram och bak, vänster och höger?
-Det står väl på dom, du har väl märkt upp dom?
-Nej, det var väl knappast jag som bytte förra gången?
-Det är ju din bil! Vem annars var det som bytte då?
-Det var du. Hur vet jag nu om det kommer att spruta dubbar om mig eller inte?
-Det vet du inte. Inte förrän efteråt.
På vägen hem stannade jag vid en mack och köpte en fräääänch hot dog för att kompensera utebliven lunch och middag. För att göra en lång historia kort:
Mycket dressing - sprucket bröd - mörk bil - peta bort håret från ansiktet - köpa mjölk på konsum - HEMMA upptäcka dressing i håret. Som Den Där Mary, fast med vitlökslukt.
Barnfri helg
Barn- och jobbfria helger är bland det bästa jag vet, antagligen för att de inträffar väldigt sällan. Den här är iallafall en sådan.
Barnen for till sin morfar och Berith igår förmiddag, och jag högg in med dammsugare och mopp, städade så det stod härliga till. Sen soffhäng med boken jag läser just nu: Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Sjukt kul om en iransk familjs liv i Sverige.
Ni som inte har barn fattar kanske inte riktigt vilken LYX det är att få ligga i soffan i lugn och ro, och läsa, kanske somna till en sväng.. Lyssna på den musik du vill, med vilken volym du vill, utan att bli avbruten med hundra frågor om varför månen lyser både på dagen och natten, varför man inte kan grilla korv på solen, vilken färg det blir om man blandar röd, blå, orange och rosa... Alla dessa varför är ganska charmiga, men ack så skönt att vila öronen från dem ibland.
Kvällen fortsatte med besök av Elin. Gamla tider avhandlades, nya tider spånades.. Trevligt, som alltid.
Idag byter jag till vinterdäck, då mina sommardäck lider total avsaknad av mönster. Det ska visst vara bra att ha lite mönster på dom, så det är lika bra att byta.
Det kommer gå till på följande sätt:
Jag åker till Matz, aka McGyver, och ber att få låna hans braiga domkraft och tryckluftshjulbultborttagarmojäng. Han kommer fråga om jag vill ha hjälp. Jag kommer svara: Närå, det här fixar jag vettu!
Sen kommer jag bara be honom visa vart jag bäst placerar domkraften, för att det ska vara stadigt. Sen, vips, så har han bytt alla däck åt mig. Det är lite av en tradition vi har, och jag måste säga att jag tycker om den. Det räcker för mig att veta att jag skulle kunna fixa det själv, om jag var tvungen. Och han gör det inte för att han är man och jag är kvinna, han gör det för att han är en hjälpsam människa. Det är skillnad, för mig iallafall.
Barnen for till sin morfar och Berith igår förmiddag, och jag högg in med dammsugare och mopp, städade så det stod härliga till. Sen soffhäng med boken jag läser just nu: Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Sjukt kul om en iransk familjs liv i Sverige.
Ni som inte har barn fattar kanske inte riktigt vilken LYX det är att få ligga i soffan i lugn och ro, och läsa, kanske somna till en sväng.. Lyssna på den musik du vill, med vilken volym du vill, utan att bli avbruten med hundra frågor om varför månen lyser både på dagen och natten, varför man inte kan grilla korv på solen, vilken färg det blir om man blandar röd, blå, orange och rosa... Alla dessa varför är ganska charmiga, men ack så skönt att vila öronen från dem ibland.
Kvällen fortsatte med besök av Elin. Gamla tider avhandlades, nya tider spånades.. Trevligt, som alltid.
Idag byter jag till vinterdäck, då mina sommardäck lider total avsaknad av mönster. Det ska visst vara bra att ha lite mönster på dom, så det är lika bra att byta.
Det kommer gå till på följande sätt:
Jag åker till Matz, aka McGyver, och ber att få låna hans braiga domkraft och tryckluftshjulbultborttagarmojäng. Han kommer fråga om jag vill ha hjälp. Jag kommer svara: Närå, det här fixar jag vettu!
Sen kommer jag bara be honom visa vart jag bäst placerar domkraften, för att det ska vara stadigt. Sen, vips, så har han bytt alla däck åt mig. Det är lite av en tradition vi har, och jag måste säga att jag tycker om den. Det räcker för mig att veta att jag skulle kunna fixa det själv, om jag var tvungen. Och han gör det inte för att han är man och jag är kvinna, han gör det för att han är en hjälpsam människa. Det är skillnad, för mig iallafall.
Jantelagen?
-Jag är jävligt rolig, ofta får jag folk att skratta.
- Jag är en väldigt givmild person, kan jag hjälpa andra ekonomiskt eller med praktisk hjälp, så gör jag det.
- Jag vet att jag är förbannat snygg/smart/duktig.
Efter andras uttalanden som dessa, börjar någon form av process i min hjärna, ett ifrågasättande och analyserande om påståendet, med en slutsats som ofta är den motsatta.
Varför? Är det typiskt svenskt eller är det bara jag?
Jantelagen gör sig påmind, tro inte att du är nåt.
Upphöjning funkar bättre för mig om det kommer från någon annan än från personen som det gäller själv.
Än har jag bara konstaterat att det är så, inte varför.
Varför är det något "fult" att ha högt uttalade tankar om hur bra man är?
Tar mitt microvärmda kaffe med smak av gårdagens micropopcorn och funderar vidare på mitt resonemang...
- Jag är en väldigt givmild person, kan jag hjälpa andra ekonomiskt eller med praktisk hjälp, så gör jag det.
- Jag vet att jag är förbannat snygg/smart/duktig.
Efter andras uttalanden som dessa, börjar någon form av process i min hjärna, ett ifrågasättande och analyserande om påståendet, med en slutsats som ofta är den motsatta.
Varför? Är det typiskt svenskt eller är det bara jag?
Jantelagen gör sig påmind, tro inte att du är nåt.
Upphöjning funkar bättre för mig om det kommer från någon annan än från personen som det gäller själv.
Än har jag bara konstaterat att det är så, inte varför.
Varför är det något "fult" att ha högt uttalade tankar om hur bra man är?
Tar mitt microvärmda kaffe med smak av gårdagens micropopcorn och funderar vidare på mitt resonemang...
dröm...
Vaknade kallsvettig på soffan, mitt i en dröm.
Jag drömde att jag var djupt religiös, och tankarna som styrde mina handlingar övervägdes noga. Skulle Gud tycka att det var okej att utföra handlingen? Eller att ens tänka den tanken?
Om jag kom fram till att svaret rimligen skulle vara Nej, så skulle jag på något sätt straffa mig själv för att rentvå mig från det smutsiga.
Jag var ju skyldig honom det, han som givit mig livet. Jag visste att han iakttog och betraktade mig, hela tiden, överallt. Ingenstans kunde jag undkomma honom.
Eftersom han hade full koll på vilka tankar som upptog min hjärna så var jag tvungen att hålla mig nästan maniskt sysselsatt, för att inte tankarna skulle leda mig till synd.
Så en dag, på vägen hem i bilen, stod plötsligt ett rådjur mitt i vägbanan. Jag hade inte en chans att styra undan, utan smällde rakt in i djuret och vidare ner i diket.
Det resulterade i ett liv i rullstol, förmodligen var jag förlamad från midjan och ner.
Det var han, Gud, som hade placerat rådjuret i vägen för att jag hade tänkt orena tankar, tankar på synd. Detta var straffet mot mig, och jag hade förtjänat det.
Varje dag skulle jag be om syndernas förlåtelse, och hoppas på minsta tecken från honom att han förlåtit mig.
Jag drömde att jag var djupt religiös, och tankarna som styrde mina handlingar övervägdes noga. Skulle Gud tycka att det var okej att utföra handlingen? Eller att ens tänka den tanken?
Om jag kom fram till att svaret rimligen skulle vara Nej, så skulle jag på något sätt straffa mig själv för att rentvå mig från det smutsiga.
Jag var ju skyldig honom det, han som givit mig livet. Jag visste att han iakttog och betraktade mig, hela tiden, överallt. Ingenstans kunde jag undkomma honom.
Eftersom han hade full koll på vilka tankar som upptog min hjärna så var jag tvungen att hålla mig nästan maniskt sysselsatt, för att inte tankarna skulle leda mig till synd.
Så en dag, på vägen hem i bilen, stod plötsligt ett rådjur mitt i vägbanan. Jag hade inte en chans att styra undan, utan smällde rakt in i djuret och vidare ner i diket.
Det resulterade i ett liv i rullstol, förmodligen var jag förlamad från midjan och ner.
Det var han, Gud, som hade placerat rådjuret i vägen för att jag hade tänkt orena tankar, tankar på synd. Detta var straffet mot mig, och jag hade förtjänat det.
Varje dag skulle jag be om syndernas förlåtelse, och hoppas på minsta tecken från honom att han förlåtit mig.
Min mardröm, någon annans verklighet?....
idioti.
Att varje dag, i olika situationer, göra samma sak på samma sätt och ur det förvänta sig en förändring, en framgång, det är idioti.
Varför hittar jag aldrig den rätta?
Varför når jag inte högre poster i mitt arbetsliv?
Varför har jag inte fler vänner?
Varför har jag aldrig mer pengar kvar i slutet på månaden?
Därför att du inte ändrar ditt mönster i dina försök att uppnå detta? Börja där så ska du se att det händer något.
Varför hittar jag aldrig den rätta?
Varför når jag inte högre poster i mitt arbetsliv?
Varför har jag inte fler vänner?
Varför har jag aldrig mer pengar kvar i slutet på månaden?
Därför att du inte ändrar ditt mönster i dina försök att uppnå detta? Börja där så ska du se att det händer något.
vem bestämmer över ditt liv?
Norrköpings Kommun blir efter årsskiftet en rökfri arbetsplats.
Det innebär att jag som anställd blir delvis rökfri efter årsskiftet. Jättefint. Bra initiativ.
Det är inte så att jag inte fattar vad jag utsätter min kropp för med min rökning, för helt dum i huvudet är jag inte. Men om jag ska sluta röka tycker jag att det är rimligt att beslutet är fattat av mig på frivillig grund, inte genom tvång av min arbetsgivare.
Detta ska främja hälsan bland de anställda och få ner antalet sjukskrivningar. Jag har aldrig slutat röka, mer än ett par dagar, eftersom jag helt enkelt inte velat. Jag menar, det är ju inte svårt, det är bara att ge fan i det, men har man ingen som helst vilja eller motivation så skiter det sig från start.
"It's simple, but not easy"... (Tony Henderson)
Eftersom jag även nu saknar såväl viljan som motivationen, skulle jag kunna tänka mig att mina redan osunda matvanor kommer bli om möjligt ännu osundare i och med detta. Jag väljer att skylla på det där belöningscentrat i hjärnan som går igång på sött, det där vi har haft med oss sedan stenåldern eller så.
(Det är för övrigt alltid smidigt att hitta något att skylla på, det fråntar en eget ansvar och man kan fortsätta vara ett offer för omständigheterna.)
Summan är att det ena osunda beteendet följer det andra, vilket gör att jag effektivt täpper igen mina blodkärl inifrån med annat istället för gifterna cigaretterna ger.
Mitt humör kommer inte att vara på topp, snarare tvärtom efter begäret blandat med sockertoppar och dalar.
Jag är skeptisk.
Men jo visst, jag ska göra mitt bästa. Absolut. Alternativet är ju att hitta en annan arbetsgiavre.
Dessutom bestämmer JAG att jag slutar den 25/11. För att JAG vill det. Inte något annat.
Det innebär att jag som anställd blir delvis rökfri efter årsskiftet. Jättefint. Bra initiativ.
Det är inte så att jag inte fattar vad jag utsätter min kropp för med min rökning, för helt dum i huvudet är jag inte. Men om jag ska sluta röka tycker jag att det är rimligt att beslutet är fattat av mig på frivillig grund, inte genom tvång av min arbetsgivare.
Detta ska främja hälsan bland de anställda och få ner antalet sjukskrivningar. Jag har aldrig slutat röka, mer än ett par dagar, eftersom jag helt enkelt inte velat. Jag menar, det är ju inte svårt, det är bara att ge fan i det, men har man ingen som helst vilja eller motivation så skiter det sig från start.
"It's simple, but not easy"... (Tony Henderson)
Eftersom jag även nu saknar såväl viljan som motivationen, skulle jag kunna tänka mig att mina redan osunda matvanor kommer bli om möjligt ännu osundare i och med detta. Jag väljer att skylla på det där belöningscentrat i hjärnan som går igång på sött, det där vi har haft med oss sedan stenåldern eller så.
(Det är för övrigt alltid smidigt att hitta något att skylla på, det fråntar en eget ansvar och man kan fortsätta vara ett offer för omständigheterna.)
Summan är att det ena osunda beteendet följer det andra, vilket gör att jag effektivt täpper igen mina blodkärl inifrån med annat istället för gifterna cigaretterna ger.
Mitt humör kommer inte att vara på topp, snarare tvärtom efter begäret blandat med sockertoppar och dalar.
Jag är skeptisk.
Men jo visst, jag ska göra mitt bästa. Absolut. Alternativet är ju att hitta en annan arbetsgiavre.
Dessutom bestämmer JAG att jag slutar den 25/11. För att JAG vill det. Inte något annat.
Livet ur en 4-årings perspektiv
Idag fick jag följa med pappa ut i garaget. Han sa att det snart kommer att bli halt på vägarna, så bilen måste få nya däck.
Ett efter ett bytte han ut hjulen på bilen. Det verkade vara ganska svårt, för han sa ofta några av dom där orden jag inte får säga.
Sen, när han var klar, så såg han sådär nöjd ut som han bara gör när han har gjort något riktigt bra. Jag tyckte det såg ganska roligt ut, det där med att byta däck, och pappa sa ju att det var viktigt att göra det i tid. Tur att han nämnde det, för jag har ju hur många bilar som helst att byta på.
Jo då, mycket riktigt så var det svårt och jobbigt att få loss hjulen. Jag hade hunnit med den blåa, den röda och hjullastaren när mamma och pappa kom in i mitt rum för att se vad jag gjorde. Stolt visade jag dem vad jag hade gjort, men de blev inte det minsta stolta över mig, snarare tvärtom, de såg besvikna och lite arga ut.
Varför? Jag gjorde ju bara precis som han hade sagt att man skulle?...
Ett efter ett bytte han ut hjulen på bilen. Det verkade vara ganska svårt, för han sa ofta några av dom där orden jag inte får säga.
Sen, när han var klar, så såg han sådär nöjd ut som han bara gör när han har gjort något riktigt bra. Jag tyckte det såg ganska roligt ut, det där med att byta däck, och pappa sa ju att det var viktigt att göra det i tid. Tur att han nämnde det, för jag har ju hur många bilar som helst att byta på.
Jo då, mycket riktigt så var det svårt och jobbigt att få loss hjulen. Jag hade hunnit med den blåa, den röda och hjullastaren när mamma och pappa kom in i mitt rum för att se vad jag gjorde. Stolt visade jag dem vad jag hade gjort, men de blev inte det minsta stolta över mig, snarare tvärtom, de såg besvikna och lite arga ut.
Varför? Jag gjorde ju bara precis som han hade sagt att man skulle?...
Flerbarnstillägg.
Fortsätter bomba försäkringskassan med mina samtal.. Idag handlade det om flerbarnstillägg. Ensam man och son flyttar till ensam kvinna med son och dotter. Summan blir ny familj med tre barn. Tre barn genererar i mer bidrag, det har man ju lärt sig. Därför ringde jag till dem för att kolla upp det hela.
-Är ni eller har ni varit gifta? Med varandra alltså.
- Nej...
- Har ni gemensamma barn?
- Nej, inte det heller.
- Då kan ni inte få flerbarnstillägg.
- Nähä... (kommer av mig lite, men hittar fattningen igen.) Men om vi hade varit gifta, och skilda för den delen, eller hade gemensamma barn, då hade det funkat? Och då hade våra nuvarande barn fått rida med på den vågen så att säga?
- Ja just det.
- Men varför är det så?
Ungefär här förväntar jag mig att få en bra, konkret förklaring med en god grund och en substans. Den behöver inte vara bra så tillvida att jag vinner på den, men den har ett innehåll iallafall.
Det visade sig dock vara att ha alldeles för höga tankar om människan i andra änden och hela det maskineri hon representerade. Svaret blev:
- För att våra regler säger så.
- Men hur har de reglerna kommit till? Och varför har de inte ändrats i takt med att den nya familjesituationen ändras?
- Det kan jag tyvärr inte svara på.
Slut på samtalet.
Jag har en idé:
Ge mig en vettig lön för det jobb jag utför, så jag slipper gripa efter halmstrån i form av alla dessa jävla bidrag.
Bidrag är i grunden bra, men när de består av halva den totala inkomsten, då är inkomsten allt annat än okej.
Kanske är det så att jag har det lite för bra? Bidragen fyller upp tomrummet på ett effektivt sätt och gör att kämpandet för lönen, för jämställdhet och allt annat som kommer med den, kommer av sig?
Kämpandet riktas då mot fel håll, mot bidragen. För att det är lättare att vinna? Klart det är, när jag alrdig har provat något annat.
..Nu blev det lite jobbigt. Bra det.
-Är ni eller har ni varit gifta? Med varandra alltså.
- Nej...
- Har ni gemensamma barn?
- Nej, inte det heller.
- Då kan ni inte få flerbarnstillägg.
- Nähä... (kommer av mig lite, men hittar fattningen igen.) Men om vi hade varit gifta, och skilda för den delen, eller hade gemensamma barn, då hade det funkat? Och då hade våra nuvarande barn fått rida med på den vågen så att säga?
- Ja just det.
- Men varför är det så?
Ungefär här förväntar jag mig att få en bra, konkret förklaring med en god grund och en substans. Den behöver inte vara bra så tillvida att jag vinner på den, men den har ett innehåll iallafall.
Det visade sig dock vara att ha alldeles för höga tankar om människan i andra änden och hela det maskineri hon representerade. Svaret blev:
- För att våra regler säger så.
- Men hur har de reglerna kommit till? Och varför har de inte ändrats i takt med att den nya familjesituationen ändras?
- Det kan jag tyvärr inte svara på.
Slut på samtalet.
Jag har en idé:
Ge mig en vettig lön för det jobb jag utför, så jag slipper gripa efter halmstrån i form av alla dessa jävla bidrag.
Bidrag är i grunden bra, men när de består av halva den totala inkomsten, då är inkomsten allt annat än okej.
Kanske är det så att jag har det lite för bra? Bidragen fyller upp tomrummet på ett effektivt sätt och gör att kämpandet för lönen, för jämställdhet och allt annat som kommer med den, kommer av sig?
Kämpandet riktas då mot fel håll, mot bidragen. För att det är lättare att vinna? Klart det är, när jag alrdig har provat något annat.
..Nu blev det lite jobbigt. Bra det.
livet just nu
Det lömska lilla stycket till katt måste ha spottat ut senaste p-pillret.. Nu går hon och jamar, nej, skriker, ut sin längtan efter en proper hanne (eller hona, det där vet jag ganska lite om som väl är) att få bedriva lite tid i avskildhet med. (Vilket jag inte heller vet så mycket om, det var bara ett antagande. Avskildheten alltså.)
Samtidigt dundrar Tove på med Smurfhits på högsta volym, med stängda dörrar iochförsig, men de är till föga nytta.
Jag sitter och funderar på vilket som är värst, men jag vet ärligt talat inte.
Samtidigt slår det mig, att om man har tid att sitta och fundera ut ovanstående, och dessutom sitta och skriva ner det, då är man en ganska sorglig själ. Med alldeles för mycket fritid.
... Jag återgår till min bok...
Samtidigt dundrar Tove på med Smurfhits på högsta volym, med stängda dörrar iochförsig, men de är till föga nytta.
Jag sitter och funderar på vilket som är värst, men jag vet ärligt talat inte.
Samtidigt slår det mig, att om man har tid att sitta och fundera ut ovanstående, och dessutom sitta och skriva ner det, då är man en ganska sorglig själ. Med alldeles för mycket fritid.
... Jag återgår till min bok...
..men sen då?
...Förväntansfullt går barnet ut i skogen med sin pappa, hon ska få följa med på jakten för första gången.. Hon har just återhämtat sig från chocken över att tomten inte finns på riktigt, något hennes föräldrar omsorgsfullt lurat i henne sedan hon kunde stå.
Så fäller pappa en riktigt stor ståtlig älgtjur, hon hoppar av glädje... BULLKALAS!!!
...Vilken besvikelse när det visar sig bara vara massa kletiga inälvor i den förbannade älgen!! Nu förstår hon varför de andra barnen bara skrattade åt henne när hon berättade om vad som skulle hända, tidigare under dagen...
Så fäller pappa en riktigt stor ståtlig älgtjur, hon hoppar av glädje... BULLKALAS!!!
...Vilken besvikelse när det visar sig bara vara massa kletiga inälvor i den förbannade älgen!! Nu förstår hon varför de andra barnen bara skrattade åt henne när hon berättade om vad som skulle hända, tidigare under dagen...
kontrast
..Till att dagisbarnen här hemma inte ens går ut i skogen under älgjakten.
Pangar man älgen trillar det ut bullar...
Pangar man älgen trillar det ut bullar...
kluvna jag
Med ena handen betalar de min lön, och med den andra tar de mitt hus och hem. Utan så mycket som en ansträngning till att hjälpa till att hitta "ett likvärdigt boende". Nu valde jag att lösa det själv, utan att vänta på deras förslag, men de som är kvar då? Hur mycket hjälp har de fått? Inte mycket. Det får helst inte kosta något alls, och jag kan ångra att jag var så jävla samarbetsvillig, att jag inte propsade på mer ersättning, fler alternativ att välja mellan.
Men jag var ju, till skillnad från de flesta andra, redan på väg, även om kommunen inte visste det.
Det är med stor kluvenhet jag går till jobbet ibland. Sedan tänker jag för mig själv att det spelar ju ingen roll vad jag säger eller gör.. Lilla jag, vad har jag att sätta emot, och vad bryr de sig om det?
Ja, det kan vara mycket, tänker mitt andra jag då. För om alla bara håller tyst och rättar sig i ledet för att de inte tror att någon lyssnar, så händer ju absolut ingenting. Men om en börjar.. Så kanske de andra följer efter.
I det här fallet skulle det dock bara leda till att planerna senareläggs, om man överklagar. Men då har man ju iallafall gjort sig hörd. Visat att man inte tycker det är okej.
En välformulerad insändare eller två kan vara på sin plats. För att uppmärksamma det, inte låta dem köra över den lilla människan.
Återigen går jag till jobbet, det jobb som kantas av nerdragningar, där alla som har en vilja, intresse och ambition snart slås av det faktum att det inte finns resurser att tillgodose detta.
De boende som inte har annat att välja på än att rätta sig efter att det inte finns tillräckligt med personal för att fylla deras behov. Ett behov av att få komma ut, få frisk luft, se annat än våningen i en kvart.
Då undrar jag om det verkligen är värt det....
Men jag var ju, till skillnad från de flesta andra, redan på väg, även om kommunen inte visste det.
Det är med stor kluvenhet jag går till jobbet ibland. Sedan tänker jag för mig själv att det spelar ju ingen roll vad jag säger eller gör.. Lilla jag, vad har jag att sätta emot, och vad bryr de sig om det?
Ja, det kan vara mycket, tänker mitt andra jag då. För om alla bara håller tyst och rättar sig i ledet för att de inte tror att någon lyssnar, så händer ju absolut ingenting. Men om en börjar.. Så kanske de andra följer efter.
I det här fallet skulle det dock bara leda till att planerna senareläggs, om man överklagar. Men då har man ju iallafall gjort sig hörd. Visat att man inte tycker det är okej.
En välformulerad insändare eller två kan vara på sin plats. För att uppmärksamma det, inte låta dem köra över den lilla människan.
Återigen går jag till jobbet, det jobb som kantas av nerdragningar, där alla som har en vilja, intresse och ambition snart slås av det faktum att det inte finns resurser att tillgodose detta.
De boende som inte har annat att välja på än att rätta sig efter att det inte finns tillräckligt med personal för att fylla deras behov. Ett behov av att få komma ut, få frisk luft, se annat än våningen i en kvart.
Då undrar jag om det verkligen är värt det....
Utvecklingssamtal
Var på utvecklingssamtal med Tove och hennes lärare igår.
Pratade runt problemen att koncentrera sig att läsa, skriva och räkna och hur man kan komma til lösning med det. Det blir ett "åtgärdsprogram" för henne, som konkret innebär att det finns på papper att hon behöver extra hjälp och handledning med skolarbetet, och därför får det.
Lärare och jag verkade ganska överens om att det är ju bättre att ta tag i det nu, än att komma på när hon går i femman att hon ligger långt åt helvete efter alla andra, eller mot vad som förväntas av henne.
Intill klassrummet finns ett litet rum som hon får sitta i när hon känner att det är svårt att koncentrera sig på det hon ska, främst under timmarna med egen planering. Man förväntar sig alltså att 8-åringar ska fixa att planera en timme om dagen vad de ska jobba med. Alla utom Tove förstås, som alltid är efter i de "viktigaste" ämnena, matte och svenska. Men det kanske är jag som är gammalmodig eller vad det kan bero på, som inte tror på deras förmåga. Elevernas alltså, att fixa den uppgiften.
I övrigt genomsyrades samtalet av bristen på resurser, såväl som mänskliga som andra. Det spelar ju ingen större roll hur engagerade lärarna är och vilket brinnande intresse de har, när det inte finns utrymme för dem att genomföra det i verkligheten...
Pratade runt problemen att koncentrera sig att läsa, skriva och räkna och hur man kan komma til lösning med det. Det blir ett "åtgärdsprogram" för henne, som konkret innebär att det finns på papper att hon behöver extra hjälp och handledning med skolarbetet, och därför får det.
Lärare och jag verkade ganska överens om att det är ju bättre att ta tag i det nu, än att komma på när hon går i femman att hon ligger långt åt helvete efter alla andra, eller mot vad som förväntas av henne.
Intill klassrummet finns ett litet rum som hon får sitta i när hon känner att det är svårt att koncentrera sig på det hon ska, främst under timmarna med egen planering. Man förväntar sig alltså att 8-åringar ska fixa att planera en timme om dagen vad de ska jobba med. Alla utom Tove förstås, som alltid är efter i de "viktigaste" ämnena, matte och svenska. Men det kanske är jag som är gammalmodig eller vad det kan bero på, som inte tror på deras förmåga. Elevernas alltså, att fixa den uppgiften.
I övrigt genomsyrades samtalet av bristen på resurser, såväl som mänskliga som andra. Det spelar ju ingen större roll hur engagerade lärarna är och vilket brinnande intresse de har, när det inte finns utrymme för dem att genomföra det i verkligheten...
Inställt pga älg
På torsdagar går dagisbarnen till skogen i två timmar, dock inte imorgon. Anledningen är älgjakt.
Jag glömde fråga varför när jag var där idag, och far därför iväg i mina tankar efter ett tänkbart svar på den frågan.
Kan det vara för respekt för jägarna, att låta dem jaga ostört?
-Nej, det verkar inte rimligt.
Rädslan av att bli översprungna av en älg som flyr en skottsalva i panik?
- Intressant scenario, men knappt troligt det heller.
I min lilla tankevärld kvarstår då bara en sak:
- Rädslan av att bli skjutna av en jägare.
Ligger förtroendet för byns jaktlag på den nivån, att man förutsätter att de inte kan se skillnad på 20 ungar, en meter höga, iförda neongula reflexvästar och en älg, då vetifan om det inte är dax att kolla över rutinerna på jaktlicenser i det här landet....
mmm.. likheten med en 4åring är slående.
Jag glömde fråga varför när jag var där idag, och far därför iväg i mina tankar efter ett tänkbart svar på den frågan.
Kan det vara för respekt för jägarna, att låta dem jaga ostört?
-Nej, det verkar inte rimligt.
Rädslan av att bli översprungna av en älg som flyr en skottsalva i panik?
- Intressant scenario, men knappt troligt det heller.
I min lilla tankevärld kvarstår då bara en sak:
- Rädslan av att bli skjutna av en jägare.
Ligger förtroendet för byns jaktlag på den nivån, att man förutsätter att de inte kan se skillnad på 20 ungar, en meter höga, iförda neongula reflexvästar och en älg, då vetifan om det inte är dax att kolla över rutinerna på jaktlicenser i det här landet....
mmm.. likheten med en 4åring är slående.
NU tar jag tag i det...
.. Det där med läsningen alltså. Så mycket tid, och så lite vettigt att fylla huvudet med.. Dax för förändring. Den kommer gå långsamt, det vore ett alltför tvärt kast att gå från Kalle & Hobbe till någon alltför komplicerad form av skrift.
Börjar försiktigt med Skam av Karin Alvtegen.. Verkar helt okej än så länge.
Idag packades och skickades Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? och Kalla det vad fan du vill.
Hoppas brevbärarn har vett att lägga dom direkt i lådan.
Gör han inte det måste jag hämta ut dom på postens utlämningsställe, som i det här fallet, som bekant, är Rejmyrekiosken... I Rejmyrekiosken grillar man hamburgare. Sen steker man hamburgare. Efter det slänger man ett gäng korvar på stekbordet.
Under tiden har man så lite ventilation som möjligt på. (Det sista var ett antagande som helt saknar substans, men gav det hela lite mer tyngd.)
Min poäng är att mina böcker kommer lukta på det viset, och det blir så jobbigt, för då kan jag ju inte läsa, för jag måste äta för jag blir hungrig, och... äääh. Klart han lägger dom i lådan.
Börjar försiktigt med Skam av Karin Alvtegen.. Verkar helt okej än så länge.
Idag packades och skickades Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? och Kalla det vad fan du vill.
Hoppas brevbärarn har vett att lägga dom direkt i lådan.
Gör han inte det måste jag hämta ut dom på postens utlämningsställe, som i det här fallet, som bekant, är Rejmyrekiosken... I Rejmyrekiosken grillar man hamburgare. Sen steker man hamburgare. Efter det slänger man ett gäng korvar på stekbordet.
Under tiden har man så lite ventilation som möjligt på. (Det sista var ett antagande som helt saknar substans, men gav det hela lite mer tyngd.)
Min poäng är att mina böcker kommer lukta på det viset, och det blir så jobbigt, för då kan jag ju inte läsa, för jag måste äta för jag blir hungrig, och... äääh. Klart han lägger dom i lådan.
mat jag inte bör tillaga del 1
Blodpudding är väl ändå bland det enklaste, simplaste man kan tillaga i matväg? Ja förutom makaroner, men dom behöver man ju ha någonting till, blodpudding är ju ett färdigt koncept, förutom sylten.. Och ja, om man så vill, vitkål.
Jag hade en idé som jag ångrar att jag inte valde från början: Att stoppa dom i brödrosten, det vore ju onekligen väldigt smidigt.
Men så tänkte jag att smakupplevelsen nästa gång jag äter rostat bröd skulle bli lite.. .. ja... av en besvikelse helt enkelt.
Till sak:
Jag stekte dom förbannade skivorna. På för hög värme. För länge. Hur fan kan man avgöra att något som ska vara svart har blivit bränt??!
Ja, förutom på lukten, men den hade inte utvecklats ännu just då.
Förlåt barnen att jag serverar er bränd mat som om det vore världens naturligaste. Men jag visste ju inte...
Och nästa gång.. Säg till mig.. Säg Mamma den här maten var fan det vidrigaste du har gjort!!! Snälla gör aldrig om det!!
Annars är ju risken att jag gör om det.. Och det vill ni inte. Om jag någon gång ska bli ett ämne hos er psykolog så vill jag inte att det ska vara för att jag valde att steka blodpuddingen på spisen istället för att göra den i brödrosten. Och fatalt misslyckas med uppgiften.
Jag hade en idé som jag ångrar att jag inte valde från början: Att stoppa dom i brödrosten, det vore ju onekligen väldigt smidigt.
Men så tänkte jag att smakupplevelsen nästa gång jag äter rostat bröd skulle bli lite.. .. ja... av en besvikelse helt enkelt.
Till sak:
Jag stekte dom förbannade skivorna. På för hög värme. För länge. Hur fan kan man avgöra att något som ska vara svart har blivit bränt??!
Ja, förutom på lukten, men den hade inte utvecklats ännu just då.
Förlåt barnen att jag serverar er bränd mat som om det vore världens naturligaste. Men jag visste ju inte...
Och nästa gång.. Säg till mig.. Säg Mamma den här maten var fan det vidrigaste du har gjort!!! Snälla gör aldrig om det!!
Annars är ju risken att jag gör om det.. Och det vill ni inte. Om jag någon gång ska bli ett ämne hos er psykolog så vill jag inte att det ska vara för att jag valde att steka blodpuddingen på spisen istället för att göra den i brödrosten. Och fatalt misslyckas med uppgiften.
..sen har vi brorsan...
Han är inte lika brydd om vad som är kvinnligt, manligt och vad som förväntas av honom..
Han skulle helt klart kunna tänka sig att vara lucia i dagisets luciatåg. Han tittar på brudklänningar i skyltfönster och suckar drömmande:
"Mamma, en SÅN vill jag ha!"
Förr hade ofta syrrans paljettdekorerade kjol på sig och sprang runt med ett trollspö och lekte Tingeling.. Det är ju fint.. Men ändå kommer jag på mig själv att reagera på det som ett avvikande beteende, även om jag tycker att det är ett bra beteende. Undrar om han märker det också... Antagligen, han är ju ett barn, inte dum.
Han skulle helt klart kunna tänka sig att vara lucia i dagisets luciatåg. Han tittar på brudklänningar i skyltfönster och suckar drömmande:
"Mamma, en SÅN vill jag ha!"
Förr hade ofta syrrans paljettdekorerade kjol på sig och sprang runt med ett trollspö och lekte Tingeling.. Det är ju fint.. Men ändå kommer jag på mig själv att reagera på det som ett avvikande beteende, även om jag tycker att det är ett bra beteende. Undrar om han märker det också... Antagligen, han är ju ett barn, inte dum.
Manligt/kvinnligt/genus/roller
Tove om att Peter flyttar in:
- Då får han ta hand om och skydda familjen.
- Varför det?
- För att han blir pappan. Pappan gör det. Skyddar resten av familjen.
- Är det så? Varför? Varför kan inte mamman göra det?
- Jag vet inte... Det bara är så.
Är det jag som genom min uppfostran fått henne att tänka så? Eller hur kommer det sig? Kan det vara ett uttryck för den trygghet hon känner inför att bli en "riktig" familj och få en manlig förebild igen? Och vilka tankar har hon då haft om mig det senaste 1½ året som ensam familjeförsörjare? Har hon inte trott på min förmåga att klara ut uppgiften? Eftersom jag är mamma? Även om det inte är jag genom min uppfostran direkt som får henne att tänka så, så är det ju det indirekt eftersom jag då inte heller ifrågasatt och fått henne att tänka i olika vinklar.
Jag säger inte att hennes tankesätt är fel, det är bra att hon har en åsikt, men att det vore bra om hon vidgar sina perspektiv lite, och ser utanför samhällets givna ramar.
Men hon är ju bara 8 år, spänn av!!!
Ja, och det är väl nu om någon gång man kan påverka henne, på både gott och ont. Det är nu hon bygger upp sin bild av hur samhället ser ut och vilka förväntningar det har på henne.
Om hon då tror att det ska vara så att kvinnan är i beroendeställning till mannen som där för att försvara och skydda henne, försörja henne, så låter hon sig ju bli den "svaga". Om hon nu väljer att ha det så är upp till henne, men det är nu jag kan komma med olika infallsvinklar och låta henne själv se alternativen.
Det är det minsta jag kan göra för henne.
- Då får han ta hand om och skydda familjen.
- Varför det?
- För att han blir pappan. Pappan gör det. Skyddar resten av familjen.
- Är det så? Varför? Varför kan inte mamman göra det?
- Jag vet inte... Det bara är så.
Är det jag som genom min uppfostran fått henne att tänka så? Eller hur kommer det sig? Kan det vara ett uttryck för den trygghet hon känner inför att bli en "riktig" familj och få en manlig förebild igen? Och vilka tankar har hon då haft om mig det senaste 1½ året som ensam familjeförsörjare? Har hon inte trott på min förmåga att klara ut uppgiften? Eftersom jag är mamma? Även om det inte är jag genom min uppfostran direkt som får henne att tänka så, så är det ju det indirekt eftersom jag då inte heller ifrågasatt och fått henne att tänka i olika vinklar.
Jag säger inte att hennes tankesätt är fel, det är bra att hon har en åsikt, men att det vore bra om hon vidgar sina perspektiv lite, och ser utanför samhällets givna ramar.
Men hon är ju bara 8 år, spänn av!!!
Ja, och det är väl nu om någon gång man kan påverka henne, på både gott och ont. Det är nu hon bygger upp sin bild av hur samhället ser ut och vilka förväntningar det har på henne.
Om hon då tror att det ska vara så att kvinnan är i beroendeställning till mannen som där för att försvara och skydda henne, försörja henne, så låter hon sig ju bli den "svaga". Om hon nu väljer att ha det så är upp till henne, men det är nu jag kan komma med olika infallsvinklar och låta henne själv se alternativen.
Det är det minsta jag kan göra för henne.
vackert..
Fint land är det vi lever i. Synd att man inte fattar det oftare än man gör. Sån är jag iallafall... Fattar inte saker förrän det är för sent. Jobbar på det. Att ändra det alltså. Jämt.
Någonstans i Östgötska skogar på väg hem från jobbet...
En fika på altanen efter en cykeltur kanske? Medan värmen är här...
Någonstans i Östgötska skogar på väg hem från jobbet...
En fika på altanen efter en cykeltur kanske? Medan värmen är här...
familj.
Snart blir vi familj. Jorå, i månadsskiftet om allt går som det ska.
Eller alltså... Vi är ju familj nu med, fast utan en sån där pappa. Det är läskigt att flytta ihop. Och roligt. Och spännande. Och läskigt.
Sa jag läskigt också?
Men mest bara kul och skönt och såna där bra saker.
Om inte annat är det så väldans opraktiskt att vara särbo med nån som bor 116 mil bort.
- Hej hej, tänkte vi kunde kolla på film?
- Ja, skitkul! Jag åker nu då! Så är jag hos dig vid... eeeh.. tre imorgon eftermiddag?
Jag menar, det funkar ju inte!
Eller alltså... Vi är ju familj nu med, fast utan en sån där pappa. Det är läskigt att flytta ihop. Och roligt. Och spännande. Och läskigt.
Sa jag läskigt också?
Men mest bara kul och skönt och såna där bra saker.
Om inte annat är det så väldans opraktiskt att vara särbo med nån som bor 116 mil bort.
- Hej hej, tänkte vi kunde kolla på film?
- Ja, skitkul! Jag åker nu då! Så är jag hos dig vid... eeeh.. tre imorgon eftermiddag?
Jag menar, det funkar ju inte!
barnprogram...
TV:n är på.. Barnprogram...
Vad fan är det för barnprogram nu för tiden?!
För tillfället tittar vi på en blå flodhäst som har spolats ner i kloakerna och nu lever livet där nere. Som brallor har han nån slags balja upphängd i hängslen.
Alltså.. Flodhäst - nerspolad.. BLÅ flodhäst. Nerspolad.
Nu ska jag rädda mitt barn från TV:n....
Vad fan är det för barnprogram nu för tiden?!
För tillfället tittar vi på en blå flodhäst som har spolats ner i kloakerna och nu lever livet där nere. Som brallor har han nån slags balja upphängd i hängslen.
Alltså.. Flodhäst - nerspolad.. BLÅ flodhäst. Nerspolad.
Nu ska jag rädda mitt barn från TV:n....
Försäkringskassan.. För sista gången på länge hoppas jag.
Samtal ett:
-Hej, jag ringer angående underhållsstödet jag ansökt om. Ni skulle ringa upp mig inom två arbetsdagar. Det var fyra arbetsdagar sen, så du kanske anar varför jag ringer.
- Jaha.. Jo.. Då får jag skicka ett meddelande till min enhetschef så kommer någon att ringa upp dig senare under dagen.
- Senare under dagen? Är det samma tidsperspektiv på det som 2 arbetsdagar?
Det fick jag inget riktigt svar på...
Samtal 2 (senare under dagen, faktiskt)
- Hej, det var från fucked up-kassan här.. Underhåll ja.. Ser att du varit i kontakt med oss några gånger.
- Ja, det var ju så man skulle göra, sa ni. Ringa och ligga på utav helvete så får man hjälp fortare.
- Ja, jo, det stämmer. Så är det faktiskt.
Det slutade med att jag kommer få pengarna genom dom, retroaktivt, med start denna månad, och det var ju bra.. Men jag blir ändå förbannad. I det första brevet står ju att handläggningstiden är 8-10 veckor. Om de nu har som praxis att ju mer man ringer och ligger på, desto fortare går det, kan de då inte göra ett tillägg: 8-10 veckor, om du inte gör dig jävligt obekväm och jobbig för oss så att vi måste avsluta ditt ärende för att bli av med dig.
Man kan ju tänka sig att många som har med försäkringskassan att göra är sjuka, och inte har orken, fysiskt eller psykiskt att göra som jag gjort. Eller är uppfostrade att stå stilla i kön och hålla tyst tills det blir dennes tur. Förstå att få avslag då, efter 8 veckor... Fy fan, jobbigt läge.
Skitsystem. Och alla dessa handläggare man pratar med, som har ens ärende framför sig, men som bara skickar det vidare... Märkligt.
-Hej, jag ringer angående underhållsstödet jag ansökt om. Ni skulle ringa upp mig inom två arbetsdagar. Det var fyra arbetsdagar sen, så du kanske anar varför jag ringer.
- Jaha.. Jo.. Då får jag skicka ett meddelande till min enhetschef så kommer någon att ringa upp dig senare under dagen.
- Senare under dagen? Är det samma tidsperspektiv på det som 2 arbetsdagar?
Det fick jag inget riktigt svar på...
Samtal 2 (senare under dagen, faktiskt)
- Hej, det var från fucked up-kassan här.. Underhåll ja.. Ser att du varit i kontakt med oss några gånger.
- Ja, det var ju så man skulle göra, sa ni. Ringa och ligga på utav helvete så får man hjälp fortare.
- Ja, jo, det stämmer. Så är det faktiskt.
Det slutade med att jag kommer få pengarna genom dom, retroaktivt, med start denna månad, och det var ju bra.. Men jag blir ändå förbannad. I det första brevet står ju att handläggningstiden är 8-10 veckor. Om de nu har som praxis att ju mer man ringer och ligger på, desto fortare går det, kan de då inte göra ett tillägg: 8-10 veckor, om du inte gör dig jävligt obekväm och jobbig för oss så att vi måste avsluta ditt ärende för att bli av med dig.
Man kan ju tänka sig att många som har med försäkringskassan att göra är sjuka, och inte har orken, fysiskt eller psykiskt att göra som jag gjort. Eller är uppfostrade att stå stilla i kön och hålla tyst tills det blir dennes tur. Förstå att få avslag då, efter 8 veckor... Fy fan, jobbigt läge.
Skitsystem. Och alla dessa handläggare man pratar med, som har ens ärende framför sig, men som bara skickar det vidare... Märkligt.
slut på helgen!!
Vid elva ringde dom från jobbet och informerade om att det hade blitt fel på schemat, så jag skulle börja tolv istället för ett som jag hade tänkt och trott..
Jahopp, en timme på mig att göra av två barn nånstans, och ta mig till jobbet.. Åkandet till jobbet tar 40 minuter, alltså har jag 20 minuter att hitta nåt till barnen.. Jäpp, det löste sig, kvar var bara att åka då..
En regnig och blåsig söndag är man inte ute och söndagsåker, man är hemma och vattnar pelargonerna eller nåt sånt. Det bara är så. Det hade inte den KARAVAN med bilar som låg framför mig på sista biten till jobbet hört.
Att åka 45 km/h på 70-väg efter ett gäng vinglande pensionärer gödde mitt kommande blödande magsår kan jag lova. Likaså mina alltför slitna framdäck. Och allt jävla vatten på vägen. På rutan. Mina kassa torkarblad. Vattenplaning. Lastbilar. Nötter som använder blinkers i en kurva som råkar vara 90 grader. Rakt fram = berg. Stort berg. Stoooora färggranna pilar visar att vägen svänger höger. Men för all del, slå på blinkersen så jag verkligen fattar att du inte har några planer på att dundra in i bergväggen.
Väl framme på jobbet, på sekunden i tid:
-Vad är det för dag idag?
- Idag är det söndag. (Försöker hålla skenet uppe.)
- Regnar det ute?
- Ja.. Jo, det regnar ute.
- Vad sa du att det var för dag idag?
- Söndag...... (Och DÄR var skenet borta.)
- Vad är det för väder ute?
- Det regnar och blåser.. (Om det fanns en liiiten gnutta sken kvar, så försvann det här.)
- Fy fan. En skulle ligga kvar under täcket hela dagen idag.
- Det menar du inte....
Jahopp, en timme på mig att göra av två barn nånstans, och ta mig till jobbet.. Åkandet till jobbet tar 40 minuter, alltså har jag 20 minuter att hitta nåt till barnen.. Jäpp, det löste sig, kvar var bara att åka då..
En regnig och blåsig söndag är man inte ute och söndagsåker, man är hemma och vattnar pelargonerna eller nåt sånt. Det bara är så. Det hade inte den KARAVAN med bilar som låg framför mig på sista biten till jobbet hört.
Att åka 45 km/h på 70-väg efter ett gäng vinglande pensionärer gödde mitt kommande blödande magsår kan jag lova. Likaså mina alltför slitna framdäck. Och allt jävla vatten på vägen. På rutan. Mina kassa torkarblad. Vattenplaning. Lastbilar. Nötter som använder blinkers i en kurva som råkar vara 90 grader. Rakt fram = berg. Stort berg. Stoooora färggranna pilar visar att vägen svänger höger. Men för all del, slå på blinkersen så jag verkligen fattar att du inte har några planer på att dundra in i bergväggen.
Väl framme på jobbet, på sekunden i tid:
-Vad är det för dag idag?
- Idag är det söndag. (Försöker hålla skenet uppe.)
- Regnar det ute?
- Ja.. Jo, det regnar ute.
- Vad sa du att det var för dag idag?
- Söndag...... (Och DÄR var skenet borta.)
- Vad är det för väder ute?
- Det regnar och blåser.. (Om det fanns en liiiten gnutta sken kvar, så försvann det här.)
- Fy fan. En skulle ligga kvar under täcket hela dagen idag.
- Det menar du inte....
söndag.
Fan vad jag hatar söndagar!
Dom bara skriker ÅNGEST rakt upp i ansiktet. Då är jag ändå inte det minsta bakis, något som annars kan framkalla en del mindre behagliga söndagar...
Slår vad om att iallafall hälften av alla självmord begås på söndagar.. Det ska kollas upp.
För att dra ut ytterligare på söndagens lidande så jobbar jag ikväll... fyfan.
Men snälla människa, har du NÅGOT bra att komma med? Något positivt?
.. .. ... ... .. ... ... Ja... .. ......... ........Jag är ledig imorgon. På en måndag!
Hoppas det spöregnar och blåser satan imorgon också. Det ger lite mer effekt att vara ledig då. Att veta att de flesta masar sig upp och iväg till sitt tråkiga arbete de hatar, speciellt på måndagar. Då kommer en varm våg av skadeglädje över mig.
Dom bara skriker ÅNGEST rakt upp i ansiktet. Då är jag ändå inte det minsta bakis, något som annars kan framkalla en del mindre behagliga söndagar...
Slår vad om att iallafall hälften av alla självmord begås på söndagar.. Det ska kollas upp.
För att dra ut ytterligare på söndagens lidande så jobbar jag ikväll... fyfan.
Men snälla människa, har du NÅGOT bra att komma med? Något positivt?
.. .. ... ... .. ... ... Ja... .. ......... ........Jag är ledig imorgon. På en måndag!
Hoppas det spöregnar och blåser satan imorgon också. Det ger lite mer effekt att vara ledig då. Att veta att de flesta masar sig upp och iväg till sitt tråkiga arbete de hatar, speciellt på måndagar. Då kommer en varm våg av skadeglädje över mig.
?
Frågor till mig själv..
Är det rimligt att nöta 10 mil däck och landsväg varje gång du ska till och från jobbet?
Vad har du för alternativ till att göra det?
Vore det inte lite smartare att hitta nåt på närmare håll?
Ska du hålla på med det du gör resten av livet? Vore det inte på sin plats att... utvecklas.. lite?
Svar till mig själv:
Nej det är inte ett dugg rimligt.
Alternativet vore ju din andra fråga, pucko. Att hitta något på närmare håll. Vilket är Rejmyre eller Finspång. Mitt gymnasieval baserades på vad som inte fanns i Finspång, så att jag skulle slippa den hålan, något jag står fast vid.
Att både jobba och bo i Rejmyre, alltså aldrig komma härifrån? Skaffa mig en tvångströja när du ändå håller på.
Nä, det kanske inte är det här jag ska göra resten av livet.. Men just nu känns det... Inte rätt. Men mindre fel. Och vad skulle jag göra då? Skaffa en bättre utbildning som genererar i välbetalt jobb så jag slipper fundera över kostnader till o från jobbet vore ju en bra start.
Nu sitter jag och pratar med med mig själv också.. Det här går bara utför.
Är det rimligt att nöta 10 mil däck och landsväg varje gång du ska till och från jobbet?
Vad har du för alternativ till att göra det?
Vore det inte lite smartare att hitta nåt på närmare håll?
Ska du hålla på med det du gör resten av livet? Vore det inte på sin plats att... utvecklas.. lite?
Svar till mig själv:
Nej det är inte ett dugg rimligt.
Alternativet vore ju din andra fråga, pucko. Att hitta något på närmare håll. Vilket är Rejmyre eller Finspång. Mitt gymnasieval baserades på vad som inte fanns i Finspång, så att jag skulle slippa den hålan, något jag står fast vid.
Att både jobba och bo i Rejmyre, alltså aldrig komma härifrån? Skaffa mig en tvångströja när du ändå håller på.
Nä, det kanske inte är det här jag ska göra resten av livet.. Men just nu känns det... Inte rätt. Men mindre fel. Och vad skulle jag göra då? Skaffa en bättre utbildning som genererar i välbetalt jobb så jag slipper fundera över kostnader till o från jobbet vore ju en bra start.
Nu sitter jag och pratar med med mig själv också.. Det här går bara utför.
Kanelbullens dag...
Finner det lite märkligt... Att en bulljävel ska ha en egen dag.. Som om det inte vore nog med semlor liksom.. Jag har inget emot kanelbullar alltså, men jag tycker bara det känns lite överflödigt att dom ska ha en egen dag. (se där ja, nu har jag likförbannat uppmärksammat den, fast jag inte skulle.)
Okej då.. Lite besviken är jag nog på mig själv... Det rimmar ju ganska illa att av princip vara emot något som detta, samtidigt som man har stoppat i sig fem stycken under dagen... Det är ju inte så att jag gör det varje dag direkt.. Eller jo, det skulle jag nog, om det fanns tillgängligt. Men det gör det inte som väl är.
Bra dock, att det blev just kanelbulle.. och inte mandelkubb. Har ni provat att äta fem mandelkubb utan att dö av inre torka och hostattacker i kombination? Nä just det.
Trött
Det borde fan vara olagligt att gå upp innan nio en helg!
räddning..
wild cattieyote...
Lyssnar på The real McKenzies' låt "wild cattieyote"...
Funderade på vad en cattieyote är, och vad den har i en skottkärra att göra..
Texten är:
Googlade på det, och fick upp en helt orimlig, men ganska intressant historia:
Det är vad det låter som; En korsning mellan katt och prärievarg (Det är redan här det skiter sig, för det ska inte vara möjligt. Det funkar liksom inte. Men strunt samma.)
Dessa djur lever i det vilda, och kan bli stora som en mindre ponny. Det har hänt att de har attackerat människor, men är lättdistraherade, av till exempel ett garnnystan. Det går även att hålla dom som tamdjur, då de tycker om att bli kliade på magen och är ganska sällskapliga.
Varje år anordnas ett evenemang, kallat The Great Arizona Cattieyote Wheelbarrow race, där nära hundra cowboys, ranchägare och annat folk samlades med sina tama cattieyotes. Tävlingen utspelade sig jag vet inte exakt var, men i ett grand-canyon-liknande landskap med klippor och raviner. De tränade flera månader innan tävlingen.
Djuren är kända för att ge ifrån sig höga ljud, något man tog fasta på, då tävlingen gick ut på att djuren satt i skottkärror, körda av sina ägare. Ägaren var försedd med ögonbindel och var helt beroende av djurets skrik för att parera klippor och skrev. Djuren skrek alltså när det var nära att gå fel...
Senare på kvällen utsågs en vinnare, de grillade, åt och drack, hade det allmänt trevligt.
Som avslut på det hela tågade de upp mot klippavsatsen med djuren, och tippade dessa över kanten.
Helt sjukt, och som sagt, osannolikt. Den som har skrivit ner det från början har antagligen en stor portion fantasi och lite skruvad humor. Men det är ändå en intressant tanke. Vilket tyder på att jag också i så fall besitter de egenskaperna...
Funderade på vad en cattieyote är, och vad den har i en skottkärra att göra..
Texten är:
So you broke your neck
At the age of 13
Said it's a rough break kid
Wonder what they're gonna do with me
Don't feel bad for me 'cos
I feel bad for you
You say you got no friends now
Well I've got more than I know what to do with
Jim's cup drank was never half empty
At the age of 13
Said it's a rough break kid
Wonder what they're gonna do with me
Don't feel bad for me 'cos
I feel bad for you
You say you got no friends now
Well I've got more than I know what to do with
Jim's cup drank was never half empty
His cup drank was always half for full
Like a wild Cattyotye in a wheelbarrow
Drinking in the bush
All his best friends were there
The stars alight in Jimmies eyes
Tumbling dice just another step away
Jim's cup drank it was never half empty
His cup drank it was always half for full
Like a wild Cattyotye in a wheelbarrow
Drinking in the bush
All his best friends were there
The stars alight in Jimmies eyes
Tumbling dice just another step away
Jim's cup drank it was never half empty
His cup drank it was always half for full
Like a wild Cattyotye in a wheelbarrow
Googlade på det, och fick upp en helt orimlig, men ganska intressant historia:
Det är vad det låter som; En korsning mellan katt och prärievarg (Det är redan här det skiter sig, för det ska inte vara möjligt. Det funkar liksom inte. Men strunt samma.)
Dessa djur lever i det vilda, och kan bli stora som en mindre ponny. Det har hänt att de har attackerat människor, men är lättdistraherade, av till exempel ett garnnystan. Det går även att hålla dom som tamdjur, då de tycker om att bli kliade på magen och är ganska sällskapliga.
Varje år anordnas ett evenemang, kallat The Great Arizona Cattieyote Wheelbarrow race, där nära hundra cowboys, ranchägare och annat folk samlades med sina tama cattieyotes. Tävlingen utspelade sig jag vet inte exakt var, men i ett grand-canyon-liknande landskap med klippor och raviner. De tränade flera månader innan tävlingen.
Djuren är kända för att ge ifrån sig höga ljud, något man tog fasta på, då tävlingen gick ut på att djuren satt i skottkärror, körda av sina ägare. Ägaren var försedd med ögonbindel och var helt beroende av djurets skrik för att parera klippor och skrev. Djuren skrek alltså när det var nära att gå fel...
Senare på kvällen utsågs en vinnare, de grillade, åt och drack, hade det allmänt trevligt.
Som avslut på det hela tågade de upp mot klippavsatsen med djuren, och tippade dessa över kanten.
Helt sjukt, och som sagt, osannolikt. Den som har skrivit ner det från början har antagligen en stor portion fantasi och lite skruvad humor. Men det är ändå en intressant tanke. Vilket tyder på att jag också i så fall besitter de egenskaperna...
Brevbäraren?
Idag hade min brevbärare blommor med sig. Det är inte var dag minsann!
...sicken tur att det inte var från honom, för det vet jag inte hur jag skulle ha tagit mig ur...
...så går dagarna återigen lite fortare...
Föräldramöte..
Var på föräldramöte igår, och det visade sig vara två hurtbullar som skulle prata motion/kost/hälsa. Hälsopedagoger kanske de kallade sig? Vet inte, lyssnade inte så noga.
Dom berättade att barnen nuförtiden inte rör på sig så mycket som de borde. Jasså minsann?
Och att barnen spenderar alldeles för mycket tid vid data/tv-spel, och det är inte bra. Nähä, det säger ni?
Varför gör de det då, förutom det uppenbara, att de tycker det är kul/intressant/givande?
Några föräldrar uttalade sig, och den röda tråden var tid. Eller brist på tid. Att inte vara hemma och kunna ha koll på vad barnen har för sig, för att man måste jobba. Väl hemma så ska det diskas, städas, lagas mat, snickras, målas, renoveras, skjutsa brorsan till simningen, syrran till hockeyn eller whatever.
Jag spydde inombords och tänkte att Fan i Helvete att jag tänker ha det så. Jag vägrar!
I det här huset har vi inte kommit till tv-spels-problemet än, och det är väl ganska så upp till mig om det blir så eller inte skulle jag tycka.
Datorn däremot.. Den tid de sitter spenderar de med att kolla Youtube. Markoolio, Linda Bengtzing och Nordman. Funderar på vad de tar mest skada av.. Att sitta där, eller vad de tittar på. Skulle tippa på det senare faktiskt.
Dom berättade att barnen nuförtiden inte rör på sig så mycket som de borde. Jasså minsann?
Och att barnen spenderar alldeles för mycket tid vid data/tv-spel, och det är inte bra. Nähä, det säger ni?
Varför gör de det då, förutom det uppenbara, att de tycker det är kul/intressant/givande?
Några föräldrar uttalade sig, och den röda tråden var tid. Eller brist på tid. Att inte vara hemma och kunna ha koll på vad barnen har för sig, för att man måste jobba. Väl hemma så ska det diskas, städas, lagas mat, snickras, målas, renoveras, skjutsa brorsan till simningen, syrran till hockeyn eller whatever.
Jag spydde inombords och tänkte att Fan i Helvete att jag tänker ha det så. Jag vägrar!
I det här huset har vi inte kommit till tv-spels-problemet än, och det är väl ganska så upp till mig om det blir så eller inte skulle jag tycka.
Datorn däremot.. Den tid de sitter spenderar de med att kolla Youtube. Markoolio, Linda Bengtzing och Nordman. Funderar på vad de tar mest skada av.. Att sitta där, eller vad de tittar på. Skulle tippa på det senare faktiskt.
..
..eller får dom som plockar riset lämna rapport på hur mycket som har gått av? Hur fan ser "färskt" ris ut förresten? Det ska jag ta reda på. Se där, en bok till önskelistan. "Hur funkar det? -Ris".
Har dom räknat med den del som går sönder under transporten också?
Här håller världen på att gå mot ekonomisk kris och djup depression, och jag flummar runt ris.. Besynnerligt.
Har dom räknat med den del som går sönder under transporten också?
Här håller världen på att gå mot ekonomisk kris och djup depression, och jag flummar runt ris.. Besynnerligt.
ris.
Lagar mat. Kokar ris.
Läser på förpackningen: Basmatiris. 2 kg. Så långt är ju allt lugnt.
Undertext: "5% brutna riskorn".
Okej... Är det någon som sitter och kontrollerar dessa riskorn, ett för ett, och för statistik på hur många som är hela och hur många som har gått av? Eller är det så att om det under- eller överstiger 5% så måste detta korrigeras genom att bryta av några till, alternativt slänga de som gått av som är överflödiga för statistiken?
Jag är förvirrad. Och ganska uttråkad.
Läser på förpackningen: Basmatiris. 2 kg. Så långt är ju allt lugnt.
Undertext: "5% brutna riskorn".
Okej... Är det någon som sitter och kontrollerar dessa riskorn, ett för ett, och för statistik på hur många som är hela och hur många som har gått av? Eller är det så att om det under- eller överstiger 5% så måste detta korrigeras genom att bryta av några till, alternativt slänga de som gått av som är överflödiga för statistiken?
Jag är förvirrad. Och ganska uttråkad.
Tankar om det mesta..
Ska snart hämta Albin på dagis, förlåt, Förskolan... Han är där ett par timmar idag, fast jag är ledig, så han får vara med på de arrangerade aktiviteterna för 5-åringarna.
"Ha honom på dagis fast du själv är hemma?! Så slött av dig, ta ditt ansvar som förälder och engagera dig med honom istället!"
Jag tror mig veta att det passar honom alldeles utmärkt att vara där och få träffa kompisar, skapa sina sociala kontakter och få göra saker tillsammans med andra i grupp. Jag kommer aldrig kunna fylla det behovet, att vara hans kompis, på den nivån han är. Jag kan leka med honom, och gör det också, men likförbannat är jag hans mamma och inte en grupp barn i hans ålder.
Sedan tror jag inte på dagis som förvaring, men det är en helt annan sak. Och det som passar honom kanske inte alls passar ett annat barn.
Tankarna flyger vidare... Hamnar på religion.. Kan ha att göra med att jag läste argument för och emot förskolor med olika inriktning, ni vet..
utomhuspedagogik, montessori, och annat, bl a religion.
Aldrig i helvete att sätta mina barn i en sån förskola. Det skulle strida mot alla mina principer, som den att bilda din egen uppfattning och var kritisk till exempel.
Jo, jag for vidare där, i tankarna. Till resultatet av en sådan uppfostran. Jag umgås ju en hel del med dementa om dagarna...
Att inte veta vart man är, varför man är där, vem man är överhuvudtaget, om man behöver gå på toaletten eller inte, men att kunna Fader Vår, varenda stavelse, och upprepa denna flera gånger om dagen, monotont, mekaniskt... Då sitter det hårt fastetsat.
Och som jag ser det, är det resultatet av en sådan uppfostran. Och med "sådan" menar jag religiös.
Själva grejen med att få något att fastna så djupt behöver ju inte vara svår, jag menar, skulle jag upprepa dagligen för mina barn att Biltema är det bästa som finns, det enda stället som duger att handla bildelar på, och sedan dra några artikelnummer i numerologisk ordning, så skulle det antagligen fastna, precis som fader vår gjort på de dementa jag pratade om.
Men det är ändå skillnad, religion är (kanske tack o lov) ett större begrepp än Biltema.
"Ha honom på dagis fast du själv är hemma?! Så slött av dig, ta ditt ansvar som förälder och engagera dig med honom istället!"
Jag tror mig veta att det passar honom alldeles utmärkt att vara där och få träffa kompisar, skapa sina sociala kontakter och få göra saker tillsammans med andra i grupp. Jag kommer aldrig kunna fylla det behovet, att vara hans kompis, på den nivån han är. Jag kan leka med honom, och gör det också, men likförbannat är jag hans mamma och inte en grupp barn i hans ålder.
Sedan tror jag inte på dagis som förvaring, men det är en helt annan sak. Och det som passar honom kanske inte alls passar ett annat barn.
Tankarna flyger vidare... Hamnar på religion.. Kan ha att göra med att jag läste argument för och emot förskolor med olika inriktning, ni vet..
utomhuspedagogik, montessori, och annat, bl a religion.
Aldrig i helvete att sätta mina barn i en sån förskola. Det skulle strida mot alla mina principer, som den att bilda din egen uppfattning och var kritisk till exempel.
Jo, jag for vidare där, i tankarna. Till resultatet av en sådan uppfostran. Jag umgås ju en hel del med dementa om dagarna...
Att inte veta vart man är, varför man är där, vem man är överhuvudtaget, om man behöver gå på toaletten eller inte, men att kunna Fader Vår, varenda stavelse, och upprepa denna flera gånger om dagen, monotont, mekaniskt... Då sitter det hårt fastetsat.
Och som jag ser det, är det resultatet av en sådan uppfostran. Och med "sådan" menar jag religiös.
Själva grejen med att få något att fastna så djupt behöver ju inte vara svår, jag menar, skulle jag upprepa dagligen för mina barn att Biltema är det bästa som finns, det enda stället som duger att handla bildelar på, och sedan dra några artikelnummer i numerologisk ordning, så skulle det antagligen fastna, precis som fader vår gjort på de dementa jag pratade om.
Men det är ändå skillnad, religion är (kanske tack o lov) ett större begrepp än Biltema.
