Ääääh

Ibland känns det som att det kanske är dax att släpppa taget och gå vidare.

Sen, ibland, faktiskt för det mesta, så är alla såna tankar borta, allt är solklart. Det kommer bli han o jag, men det kan få behöva ta tid. Och det får ta den tid det tar, det vore det värt, jag är säker på det. Slår man upp "Karins definition på perfekt pojkvän" i ordlistan så sitter det en bild på honom där, jag lovar...

Men vad är det som gör att det inte är sådär solklart emellanåt då?
Förut var det så mycket, och nu är det så... inte mycket. Bara känns som att det är jag som är alldeles för mycket -ungefär som vanligt med andra ord.
Vad är det som gör att det blir så då? Innan jag kommer underfund med det så kommer jag göra om det gång efter gång... Och avverka folk på löpande band tills jag hamnar i precis samma sits som den jag just tagit mig ur, för att det är den typen av pojkar som står ut med den typen av flickor. Den typen av flicka jag inte vill vara, för att jag inte vill ha den typen av pojke.
Hej Onda Cirkel.

Måste det vara så då? Kan det inte finnas en liten chans att hitta/behålla nån jag vill ha som inte är sån, bara genom att vara den jag är nu?
Eller betyder det helt enkelt att jag ska hålla mig borta från pojkar tills jag utvecklats som människa och blivit den andra sortens flicka som får såna pojkar jag egentligen vill ha?
Men, när jag har blivit den sortens flicka, kommer jag då fortfarande vilja ha den sortens pojke? Antagligen inte, då kommer jag tråna efter något annat jag inte kan få.
Bara för att det är så. Ska vara så.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0