Den kulturella ådran har fått sitt.
Tog med barnen på teater i eftermiddags. Det hela utspelade sig i Rejmyre Folkets Hus, och redan när jag hade parkerat och klev ur bilen slungades jag 20 år bakåt i tiden.
Jag landade mitt i ett hav av valborgsfirande med tillhörande revyer, första majtåg under ledning av byns musikkår och lukten av vår i luften. Det fortsatte till sjökortsläsarkurser jag var tvungen att följa med på, då mamma inte hade någon barnvakt till mig, till bio- och teaterföreställningar, till julgransplundringar bland alla dessa barn.
Parketten såg likadan ut idag som den gjorde då, sliten av alla dessa dansande fötter, stora som små. Raderna med de röda fåtöljerna i plysch stod precis som de gjorde då. Tillochmed lukten var densamma. En lite unken, svettig men ändå trivsamt charmig lukt som genomsyrar stor del av min barndom.
Jag tänker tillbaka och slås av hur mycket mer liv det var när jag var liten. Eller så var det bara så att jag var mer delaktig på den tiden, jag vet inte.
Till och med den vithåriga farbrorn i kassan (som jag inte kommer ihåg namnet på) var densamma som då. En eldsjäl som vägrar ge upp. Så även Robban Zetterberg som nu, som då, brinner för vad han gör.
Teatern ja. Tre gycklare som skickligt återberättade Mästerkatten i stövlar med, förutom kläderna, en svart matta som enda rekvisita.
Jag tror att båda barnen tyckte det var bra, och hängde med i handlingen. Jag vet inget annat än TVn som annars får Albin att sitta stilla nästan en timme i sträck..
Jag landade mitt i ett hav av valborgsfirande med tillhörande revyer, första majtåg under ledning av byns musikkår och lukten av vår i luften. Det fortsatte till sjökortsläsarkurser jag var tvungen att följa med på, då mamma inte hade någon barnvakt till mig, till bio- och teaterföreställningar, till julgransplundringar bland alla dessa barn.
Parketten såg likadan ut idag som den gjorde då, sliten av alla dessa dansande fötter, stora som små. Raderna med de röda fåtöljerna i plysch stod precis som de gjorde då. Tillochmed lukten var densamma. En lite unken, svettig men ändå trivsamt charmig lukt som genomsyrar stor del av min barndom.
Jag tänker tillbaka och slås av hur mycket mer liv det var när jag var liten. Eller så var det bara så att jag var mer delaktig på den tiden, jag vet inte.
Till och med den vithåriga farbrorn i kassan (som jag inte kommer ihåg namnet på) var densamma som då. En eldsjäl som vägrar ge upp. Så även Robban Zetterberg som nu, som då, brinner för vad han gör.
Teatern ja. Tre gycklare som skickligt återberättade Mästerkatten i stövlar med, förutom kläderna, en svart matta som enda rekvisita.
Jag tror att båda barnen tyckte det var bra, och hängde med i handlingen. Jag vet inget annat än TVn som annars får Albin att sitta stilla nästan en timme i sträck..
Kommentarer
Postat av: Elin
Jag kan tänka mig känslan. Lite som det blev för mig att kliva in i din lägenhet, man kastas många år tillbaka i tiden. När jag läser ditt inlägg kommer jag själv att tänka på allt man gjort i Folkets Hus. Det är inte lite grejer som ploppar upp i huvudet.
Trackback
