Flerbarnstillägg.
Fortsätter bomba försäkringskassan med mina samtal.. Idag handlade det om flerbarnstillägg. Ensam man och son flyttar till ensam kvinna med son och dotter. Summan blir ny familj med tre barn. Tre barn genererar i mer bidrag, det har man ju lärt sig. Därför ringde jag till dem för att kolla upp det hela.
-Är ni eller har ni varit gifta? Med varandra alltså.
- Nej...
- Har ni gemensamma barn?
- Nej, inte det heller.
- Då kan ni inte få flerbarnstillägg.
- Nähä... (kommer av mig lite, men hittar fattningen igen.) Men om vi hade varit gifta, och skilda för den delen, eller hade gemensamma barn, då hade det funkat? Och då hade våra nuvarande barn fått rida med på den vågen så att säga?
- Ja just det.
- Men varför är det så?
Ungefär här förväntar jag mig att få en bra, konkret förklaring med en god grund och en substans. Den behöver inte vara bra så tillvida att jag vinner på den, men den har ett innehåll iallafall.
Det visade sig dock vara att ha alldeles för höga tankar om människan i andra änden och hela det maskineri hon representerade. Svaret blev:
- För att våra regler säger så.
- Men hur har de reglerna kommit till? Och varför har de inte ändrats i takt med att den nya familjesituationen ändras?
- Det kan jag tyvärr inte svara på.
Slut på samtalet.
Jag har en idé:
Ge mig en vettig lön för det jobb jag utför, så jag slipper gripa efter halmstrån i form av alla dessa jävla bidrag.
Bidrag är i grunden bra, men när de består av halva den totala inkomsten, då är inkomsten allt annat än okej.
Kanske är det så att jag har det lite för bra? Bidragen fyller upp tomrummet på ett effektivt sätt och gör att kämpandet för lönen, för jämställdhet och allt annat som kommer med den, kommer av sig?
Kämpandet riktas då mot fel håll, mot bidragen. För att det är lättare att vinna? Klart det är, när jag alrdig har provat något annat.
..Nu blev det lite jobbigt. Bra det.
-Är ni eller har ni varit gifta? Med varandra alltså.
- Nej...
- Har ni gemensamma barn?
- Nej, inte det heller.
- Då kan ni inte få flerbarnstillägg.
- Nähä... (kommer av mig lite, men hittar fattningen igen.) Men om vi hade varit gifta, och skilda för den delen, eller hade gemensamma barn, då hade det funkat? Och då hade våra nuvarande barn fått rida med på den vågen så att säga?
- Ja just det.
- Men varför är det så?
Ungefär här förväntar jag mig att få en bra, konkret förklaring med en god grund och en substans. Den behöver inte vara bra så tillvida att jag vinner på den, men den har ett innehåll iallafall.
Det visade sig dock vara att ha alldeles för höga tankar om människan i andra änden och hela det maskineri hon representerade. Svaret blev:
- För att våra regler säger så.
- Men hur har de reglerna kommit till? Och varför har de inte ändrats i takt med att den nya familjesituationen ändras?
- Det kan jag tyvärr inte svara på.
Slut på samtalet.
Jag har en idé:
Ge mig en vettig lön för det jobb jag utför, så jag slipper gripa efter halmstrån i form av alla dessa jävla bidrag.
Bidrag är i grunden bra, men när de består av halva den totala inkomsten, då är inkomsten allt annat än okej.
Kanske är det så att jag har det lite för bra? Bidragen fyller upp tomrummet på ett effektivt sätt och gör att kämpandet för lönen, för jämställdhet och allt annat som kommer med den, kommer av sig?
Kämpandet riktas då mot fel håll, mot bidragen. För att det är lättare att vinna? Klart det är, när jag alrdig har provat något annat.
..Nu blev det lite jobbigt. Bra det.
Kommentarer
Trackback
