Karin Karlsson

Med ena handen betalar de min lön, och med den andra tar de mitt hus och hem. Utan så mycket som en ansträngning till att hjälpa till att hitta "ett likvärdigt boende". Nu valde jag att lösa det själv, utan att vänta på deras förslag, men de som är kvar då? Hur mycket hjälp har de fått? Inte mycket. Det får helst inte kosta något alls, och jag kan ångra att jag var så jävla samarbetsvillig, att jag inte propsade på mer ersättning, fler alternativ att välja mellan.

Men jag var ju, till skillnad från de flesta andra, redan på väg, även om kommunen inte visste det.

Det är med stor kluvenhet jag går till jobbet ibland. Sedan tänker jag för mig själv att det spelar ju ingen roll vad jag säger eller gör.. Lilla jag, vad har jag att sätta emot, och vad bryr de sig om det?
Ja, det kan vara mycket, tänker mitt andra jag då. För om alla bara håller tyst och rättar sig i ledet för att de inte tror att någon lyssnar, så händer ju absolut ingenting. Men om en börjar.. Så kanske de andra följer efter.
I det här fallet skulle det dock bara leda till att planerna senareläggs, om man överklagar. Men då har man ju iallafall gjort sig hörd. Visat att man inte tycker det är okej.
En välformulerad insändare eller två kan vara på sin plats. För att uppmärksamma det, inte låta dem köra över den lilla människan.

Återigen går jag till jobbet, det jobb som kantas av nerdragningar, där alla som har en vilja, intresse och ambition snart slås av det faktum att det inte finns resurser att tillgodose detta.
De boende som inte har annat att välja på än att rätta sig efter att det inte finns tillräckligt med personal för att fylla deras behov. Ett behov av att få komma ut, få frisk luft, se annat än våningen i en kvart.

Då undrar jag om det verkligen är värt det....