Karin Karlsson

Livets oundvikliga sanningar börjar radas upp för mig...

Det hela började redan i fredags.. Efter jobbet på kvällen for jag hem till ett barnfritt hem och en flaska vin jag kunde öppna med gott samvete eftersom jag började jobba ett dagen därpå.

Faan va gott tänkte jag medan jag korkade upp. Efter 1½ glas var klockan elva och jag var så snortrött att det inte fanns annat att göra än att gå och lägga mig... Trots barnfriheten, vinet och att börja sent dagen därpå.
Väl i sängen tänker jag att jag ställer larmet på nio... Så jag hinner med att få nåt gjort innan jobbet.  -Hinner med att få nåt gjort!? Jag kunde ha sovit till halv tolv, satt mig i bilen och åkt direkt till jobbet!!!  ...få nåt gjort...bah.

Sagt och gjort, vaknade nio, for upp och satte på tvättmaskin, dammsög, diskade och gjorde rent toan. När jag alltså hade kunnat ta chansen och fått ligga i sängen och bara skita i precis allt. Nä, klart vi ska skura en toalett då, det är ju ett givet val. Jo då.

Det hela fortsatte på jobbet.
Satte mig vid datorn för att skriva ut ett par namnlappar att sätta på rullatorerna. (Det behövs för att undvika att krig utbryter om vem som har tagit vems rullator efter tre-kaffet.)
Jo, jag skrev ut, men såg att jag missat skriva med fet text. Ändrade, och skulle skriva ut igen. Då slog det mig att jag kan ju använda samma papper, bara att vända på det och stoppa tillbaka det i skrivaren..

Jag säger inte att något av det där är dåligt, bara att det är väldigt olikt mig, och att det ofta är egenskaper man sätter in under fliken/i facket "vuxna männsikor".
Vilket jag inte alls har tänkt mig att jag är. Bara liiite ibland, men inte så mycket på en gång!